En notis från Karibien fångar den nya världsordningen i ett nötskal: Amerikanska marinsoldater har varit i eldstrid med gängkriminella i Haiti.
Detta är inte längre en polisiär insats. Det är en lågintensiv militär konflikt som utkämpas av en av världens stormakter – inte mot en annan stat, utan mot de kriminella karteller som är den nya staten.
Haiti är inte ett land med ett gängproblem. Det är ett territorium som styrs av gäng. Enligt FN kontrollerar väpnade gäng 85 procent av huvudstaden. Det finns ingen vald president; en ”övergångsregering” klamrar sig fast vid makten i en befäst ambassadzon. Rättsstaten har inte bara havererat – den har upphört att existera. Den har ersatts av den starkes rätt: den som har vapnen och viljan att använda dem sätter reglerna.
Haiti är det slutgiltiga, dystopiska exemplet på vad som händer när statens våldsmonopol eroderar, kollapsar och slutligen kapitulerar.
Och det är här vi måste dra en obekväm parallell till vår egen verklighet i Europa.
Statens två ansikten: Anarkotyranni
Haiti är slutdestinationen. Men resan dit börjar inte med en kollaps, utan med en tvekan. Den börjar när staten, istämplad för poliskåren och rättsväsendet, börjar göra en riskkalkyl. Den börjar när staten inser att vissa grupper har ett så högt ”våldskapital” att priset för att upprätthålla lagen blir för högt.
Detta skapar en pervers, tvådelad rättsordning.
1. Gruppen med högt våldskapital: I både Sverige och Storbritannien ser vi detta tydligt. Det handlar om kriminella klaner, islamistiska extremistgrupper och autonoma vänstergrupper.
När dessa grupper demonstrerar, ockuperar offentliga platser eller genomför maktmanifestationer, är polisens svar nästan alltid ”dialog” och ”de-eskalering”. Polisen håller sig på avstånd. Varför? För att de vet att ett ingripande inte möts av passivt motstånd, utan av organiserat våld. De vet att priset är stenkastning, brinnande bilar och upplopp.
De svenska påskupploppen var en perfekt illustration. Polisen tvingades till reträtt, inte av brist på vilja, utan av brist på resurser inför det koncentrerade våldet. Staten kapitulerade i praktiken för våldskapitalet.
2. Gruppen med lågt våldskapital: Samtidigt har vi den andra sidan av myntet. Det handlar om vanliga medborgare, pensionärer som protesterar mot bensinpriser, eller till och med klimataktivister som limmar fast sig på en väg.
När dessa grupper agerar, agerar rättsväsendet bestämt. Polisen är snabbt på plats, bär bort demonstranter, utdelar dryga böter och driver rättsprocesser. Varför? För att staten vet att det inte finns någon risk. Det finns inget våldskapital. Dessa grupper kommer inte att starta ett upplopp, de kommer inte att bränna polisbilar, de kommer inte att skjuta tillbaka.
Mot de laglydiga är staten stenhård. Mot de laglösa är staten mjuk.
Från Haiti till rättsstatens kapitulation
Denna kalkyl från staten – att vara hård mot de svaga och svag mot de starka – är definitionen av ”anarkotyranni”. Det är det första steget mot en kollapsad stat.
Varje gång polisen backar för en islamistisk demonstration för att ”undvika eskalering”, eller låter en kriminell klan ta över en stadsdel, skickar det en signal: statens våldsmonopol är förhandlingsbart.
Och när det är förhandlingsbart, är det inte längre ett monopol.
De amerikanska marinsoldaternas eldstrid i Port-au-Prince är den logiska slutpunkten. Det är vad som händer när ”de-eskalering” och lågaffektivt bemötande har varit den enda strategin i decennier. Till slut finns det ingen stat kvar att de-eskalera, bara gäng som har tagit över.
Haiti visar vägen, där Sverige kommer att hamna i framtiden. Med idag över 62.000 gängkriminella i Sverige och med 22.500 poliser i tjänst, så kan vi se att antalet gängkriminella är cirka tre gånger fler än polismännen. Inom krigsvetenskapen brukar man säga att om man är fyra gånger fler än motståndaren, så kommer man att vinna slag och krig, generellt räknat. Det här måste vi ändra på NU, om vi inte vill bli ett framtida Haiti!