Medan dammet efter det tyska förbundsdagsvalet 2025 fortfarande lägger sig, riktas blicken nu mot 2026. Det kommande året väntas präglas av avgörande delstatsval där Alternativ för Tyskland (AfD) inte längre bara nöjer sig med att vara en högljudd opposition – de siktar på att utöva faktiskt regeringsmakt. För Sverige innebär detta inte bara en utrikespolitisk utmaning, utan även en katalysator för den inhemska politiska debatten.
Det politiska landskapet 2026
Efter ett historiskt starkt förbundsdagsval 2025, där AfD cementerade sin ställning som Tysklands näst största parti med över 20 % av rösterna, står landet inför en ny verklighet. Den så kallade Brandmauer – den informella överenskommelsen mellan de etablerade partierna att aldrig samarbeta med AfD – står under sitt hårdaste tryck hittills.
I de östra delstaterna har AfD i praktiken blivit det dominerande partiet. Här är partiet inte bara en proteströrelse; det är en systemkritisk kraft som kontrollerar den politiska dagordningen. Att den tyska säkerhetstjänsten (Bundesamt für Verfassungsschutz) nu klassar centrala delar av partiet som ”bekräftat högerextrema” tycks inte ha avskräckt väljarna, utan snarare förstärkt bilden av partiet som en motkraft till etablissemanget.
Geopolitiska konsekvenser för Östersjöregionen
För en svensk statsmannablick är AfD:s framgångar mest oroande ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Tyskland är inte bara Sveriges viktigaste handelspartner, utan också en hörnsten i den europeiska säkerhetsarkitekturen.
- Rysslandsrelationen: AfD har konsekvent förespråkat en uppmjukning av sanktionerna mot Ryssland och en skeptisk hållning till vapenleveranser till Ukraina. Om AfD får inflytande över tysk utrikespolitik, direkt eller indirekt, riskerar det att splittra EU:s enade front mot Kreml.
- Energi och ekonomi: En återgång till ett beroende av rysk gas, som AfD förordat, skulle underminera den energisjälvständighet som Sverige och Norden strävat efter sedan 2022.
- EU:s framtid: Med krav på ”Dexit” eller en radikal återgång till en ren handelsunion, utmanar AfD den politiska integration som är avgörande för Sveriges inflytande i Bryssel.
Betydelsen för svensk inrikespolitik
AfD:s normalisering i Tyskland fungerar som en spegel för den svenska debatten om Sverigedemokraterna (SD) och Tidö-samarbetet. Men skillnaderna är lika viktiga som likheterna:
- Normaliseringsprocessen: Om CDU (de tyska kristdemokraterna) tvingas till lokala samarbeten med AfD under 2026, faller ett av de sista stora europeiska exemplen på total isolering av radikalhögern. Detta skulle kunna användas av SD som ett argument för att deras egen integration i det svenska regeringsunderlaget är en del av en oundviklig europeisk trend.
- Extremismstämpeln: Till skillnad från SD, som genomgått en omfattande (om än debatterad) ”sanering”, har AfD i Tyskland rört sig i motsatt riktning – mot en mer radikal och nationalistisk profil. Detta skapar ett dilemma för svenska borgerliga partier: Hur ser man på ett Tyskland där landets största ekonomi delvis styrs av krafter som säkerhetstjänsten betraktar som hot mot demokratin?
- Partigrupperingar i EU: I Europaparlamentet har SD ofta röstat i linje med AfD i frågor rörande migration och suveränitet, trots att de tillhör olika partigrupper. Ett stärkt AfD ökar trycket på SD att antingen distansera sig ytterligare för att behålla sin regeringsduglighet hemma, eller att närma sig den framväxande radikala blockbildningen i Europa.
Slutsats
Tyskland går under 2026 in i en period av institutionell stress. För Sverige innebär detta att vi måste förbereda oss på ett Tyskland som är mer inåtvänt, mer splittrat och potentiellt mindre pålitligt som ledare för den europeiska säkerhetspolitiken.
”Frågan för 2026 är inte om AfD vinner röster, utan om den tyska staten kan hantera en situation där demokratins spelregler används av krafter som vill stöpa om dess fundament.”