ANALYS. I januari 2026 står Tyskland inför ett vägval som saknar motstycke i modern tid. Genom en massiv upprustning och ett skifte i strategisk kultur har Berlin inte bara lämnat decennier av pacifistisk återhållsamhet bakom sig; man har börjat axla rollen som kontinentens militära ryggrad. Men med denna makt följer historiska ekon som kräver fingertoppskänsla.
Under decennierna efter kalla krigets slut betraktades Tyskland som en ”civil stormakt”. Försvaret var underfinansierat, slutstycken byttes mot byråkrati och begreppet Realpolitik var närmast tabu. Men efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022, och den efterföljande osäkerheten kring den transatlantiska länken under Trump-administrationens återkomst 2025/26, har Tyskland tvingats in i en ny era: Zeitenwende.
Bismarck och maktens nödvändighet
För att förstå dagens tyska upprustning måste vi blicka tillbaka på Otto von Bismarck. Järnkanslern förstod att en stat i Europas mitt inte kan vara neutral eller svag utan att skapa ett vakuum som suger in stormaktskonflikter. Bismarck förenade Tyskland genom ”blod och järn”, men han säkrade dess fortlevnad genom en sofistikerad maktbalans.
Dagens Berlin, lett av en alltmer försvarsinriktad förbundsregering, har insett att diplomati utan militär tyngd är verkningslös mot aktörer som Putin eller Xi Jinping. Som analytiker vid det brittiska försvarsinstitutet RUSI (t.ex. Dr. Claudia Major) har påpekat, handlar den tyska upprustningen inte bara om att köpa in F-35-plan eller Leopard 2A8-stridsvagnar; det handlar om att återerövra den mentala förmågan att tänka i termer av avskräckning och konventionell krigföring.
Den strategiska arkitekturen
Tyskland har nu siktet inställt på att bygga ”Europas starkaste konventionella armé”. Med en försvarsbudget som stabilt ligger över 2 % av BNP och en genomgripande modernisering av Bundeswehr, håller maktbalansen inom EU på att förskjutas.
- Den industriella motorn: Genom att kräva ”Buy European”-klausuler i nya stödpaket till Ukraina (som nyligen föreslagits av EU-kommissionen) säkrar Tyskland att deras egen försvarsindustri (Rheinmetall, KNDS) blir navet i den europeiska försörjningskedjan.
- Ledarskap genom integration: Tyskland använder sin ”Framework Nations Concept” för att integrera mindre länders (som Nederländerna och de baltiska staternas) förband under tysk ledning. Det är ett mjukt sätt att utöva hård makt.
De europeiska rädslorna
Men upprustningen är inte okontroversiell. I Warszawa och Paris betraktas den tyska återkomsten med en blandning av lättnad och misstänksamhet.
- Frankrikes dilemma: Paris ser sin roll som Europas militära ledare hotas. När Tyskland rustar konventionellt blir Frankrikes kärnvapenavskräckning en mer nischad förmåga.
- Polens ambitioner: Polen har i januari 2026 sin egen massiva upprustning i ryggen och utmanar Tyskland om rollen som östra flankens väktare.
Statsmannens slutsats
För Sverige och Norden innebär ett militärt starkt Tyskland en välkommen stabilitet i Östersjöregionen, särskilt när ryska sabotagenätverk och ”skuggflottor” hotar vår infrastruktur. Men det kräver också att vi kan navigera i en miljö där Berlin återigen är den dominerande rösten i säkerhetsråden.
Tysklands upprustning 2026 är inte en återgång till 1930-talets aggression, utan en nödvändig återkomst till 1800-talets realism. En stat i Europas mitt måste kunna försvara sig själv och sina allierade för att fred ska vara möjlig. Pax Germanica kan vara det enda som står mellan Europa och ett totalt sammanbrott av den regelbaserade världsordningen.