Det dokument som nyligen rullats ut från det nydöpta amerikanska krigsdepartementet, National Defense Strategy 2026, är inget mindre än en geopolitisk jordbävning. För den som hoppats på en återgång till det sena 1900-talets trygga hegemoni fungerar texten som en bister uppvaknande. Pentagon har under Trump-administrationen valt att krossa de ”molnslott av abstraktioner” som den tidigare regelbaserade världsordningen utgjorde, och ersatt dem med en rå, oförfalskad självisk realism. För Europa innebär detta att den tid då man kunde outsourca sin existentiella säkerhet till en välvillig välgörare på andra sidan Atlanten nu definitivt är över.
Själva språkbruket i strategin – där man öppet hånar tidigare ledare för att ha slösat bort amerikanskt blod och guld på ”grandiosa nationsbyggande projekt” – markerar ett fundamentalt skifte i statens självförståelse. USA ser sig inte längre som världspolis, utan som en rationell aktör som agerar enbart när konkreta amerikanska intressen står på spel. Detta märks tydligast i den nya synen på allierade. Begreppet ”begränsat stöd” löper som en röd tråd genom strategin och skickar en iskall signal till kontinenten: allianser är inte längre moraliska förpliktelser, de är kontrakt. I en tid där spänningarna kring Grönland och Arktis ökar, visar Washington att man inte tvekar att utmana även sina närmaste vänner om det tjänar den nationella nyttan.
Denna transaktionella logik sträcker sig långt bortom de europeiska gränserna. Att Kina inte längre kategoriseras som det enda, odiskutabla hotet vittnar om en makt som har insett behovet av att prioritera sig själv. Vi ser en återgång till Monroedoktrinens principer, där USA nu fokuserar på att säkra sin egen bakgård. De aggressiva räderna mot venezuelanska oljetankers och den intensifierade jakten på narkotikakarteller i Stilla havet är inte polisiära insatser i traditionell mening, utan militära handlingar för att säkra territoriell kontroll och resursflöden. Det är en strategi som prioriterar den västra halvklotets stabilitet framför avlägsna konflikter i Sydostasien eller Mellanöstern, där man nu snarare söker en ordnad exit än en permanent närvaro.
Men strategins mest kontroversiella inslag återfinns kanske på hemmaplan. Genom att betona behovet av att återupprätta ett ”warrior ethos” och rensa ut sociala experiment från krigsmakten, förbereder sig Pentagon för en roll som sträcker sig in i det inrikespolitiska rummet. När försvarsstrategin kopplas samman med de faktiska trupprörelserna mot Minneapolis, framträder en bild av en stat som ser gränsen mellan yttre och inre hot som alltmer flytande. Krigsmakten ska inte längre bara vinna nationens krig på avlägsna slagfält; den ska vara det yttersta verktyget för att upprätthålla ordning och säkra statens auktoritet mot inre sönderfall och illegal migration.
För den europeiske politikern lämnar NDS 2026 inget utrymme för tvekan. Den strategiska autonomi som tidigare var ett föremål för akademiska seminarier i Paris och Bryssel har nu blivit en bister nödvändighet. När USA rustar för ett ”nytt gyllene sekel” genom att vända ryggen åt sina historiska vänner, så tvingas Europa att ta ansvar för sin egen säkerhet. Vi går in i en era där suveränitet inte längre är något man får genom traktat, utan något man förtjänar genom egen förmåga. Den som inte kan försvara sina egna intressen kommer i den nya världsordningen att reduceras till en bricka i stormakternas spel – eller i värsta fall, en restpost i ett amerikanskt bokslut.
NDS 2026 är dödsrunan över den gamla allianspolitiken. Världen har gått från att vara en gemenskap av regler till att vara en arena av intressen, och i den arenan är det bara de som håller i svärdet som har egen handlingsfrihet.
