ANALYS. Beskedet att Ottawa nu formellt omprövar delar av sin jättelikna beställning av F-35 Lightning II skickar chockvågor genom försvarsindustrin. Bakom de ekonomiska kalkylerna döljer sig en djupare spricka: En växande kanadensisk oro för att bli helt utlämnad åt en alltmer transaktionell och oförutsägbar amerikansk utrikespolitik.
Under decennier har det militärindustriella samarbetet mellan USA och Kanada varit en hörnsten i den nordamerikanska säkerhetsarkitekturen. Men som rapporteringen i The Hill nu visar, är förtroendet i gungning. Den kanadensiska regeringen har signalerat en ”omvärdering” av de återstående 72 planen i sin ursprungliga beställning på totalt 88 maskiner.
För en bloggaren är detta ett skolexempel på hur geopolitisk realism trumfar gamla lojaliteter när de nationella intressena börjar divergera.
Trump-faktorn och den transaktionella alliansen
Den utlösande faktorn för Ottawas tvekan är inte främst teknisk, utan politisk. Under den nuvarande Trump-administrationen har tonläget i handelsfrågor hårdnat. När Washington signalerar att allierade förväntas betala mer för sitt skydd och samtidigt hotar med tullar på kanadensiskt stål och aluminium, uppstår en naturlig motreaktion i Ottawa.
Att binda upp sitt flygvapen i ett system där källkoden och logistiken kontrolleras helt av USA uppfattas nu av vissa kanadensiska beslutsfattare som en säkerhetspolitisk sårbarhet snarare än en tillgång. Frågan som ställs i de kanadensiska korridorerna är krass: Kan man lita på att en ”America First”-ledd administration levererar reservdelar och uppdateringar mitt under en handelskonflikt?
Gripen E: Jokern i leken
I detta vakuum har svenska Saab, i samarbete med kanadensiska Bombardier, återigen hamnat i strålkastarljuset. Som vi tidigare analyserat på Statsmannen, erbjuder JAS 39 Gripen E något som F-35 inte kan: fullständig teknologisk suveränitet.
Saabs erbjudande om att bygga planen lokalt i Kanada och dela med sig av teknologin spelar direkt på de kanadensiska önskemålen om industriell autonomi. För Kanada handlar det inte bara om att köpa ett flygplan, utan om att säkra en inhemsk försvarsindustri som kan underhålla och vidareutveckla systemet utan att begära lov från Pentagon för varje mjukvaruändring.
Arktis – Den nya frontlinjen
En annan aspekt som lyfts fram i analysen av det kanadensiska vägvalet är den arktiska dimensionen. I takt med att isarna smälter och stormaktskonkurrensen i norr ökar, behöver Kanada ett plan som är optimerat för extrema miljöer och spridd gruppering.
Här har kritik riktats mot F-35:s höga underhållskrav och behov av sofistikerad infrastruktur. Gripen, som är designad för det svenska konceptet med vägbaser och snabb service i fält, framstår för många i Ottawa som ett mer rationellt val för att patrullera de vidsträckta och karga arktiska territorierna.
En läxa för Sverige och Europa
Kanadas agerande är en viktig signal till andra medelstora makter, inklusive Sverige. Det visar att integration i de stora internationella programmen har ett pris i form av minskat handlingsutrymme.
Om Kanada – USA:s närmaste granne och partner i NORAD – börjar tveka inför ett totalt amerikanskt beroende, bör det tjäna som en påminnelse om vikten av att bibehålla en egen, stark försvarsindustri. Statskonst handlar i slutändan om att ha alternativ. Ottawas omvärdering visar att de nu aktivt söker efter sina.
Slutsats: Oavsett om Kanada slutligen landar i en blandad flotta eller om F-35-köpet bara försenas, har den strategiska skadan redan skett. Drömmen om ett enhetligt västligt flygvapen under en amerikansk fana har fått sig en rejäl törn av den nya tidens geopolitiska realism.