Feministiska fegheter

Då var det äntligen klarlagt varför svenska och europeiska feminister alltid skyller allt på den vita medelålders mannen.

De är nämligen fega feminister.

Jag ska förklara varför, så att även en feg feminist förstår.

Då börjar vi med det tydligaste exemplet på fenomen som feminister hatar, nämligen kvinnoförtryck och sexuella övergrepp mot kvinnor. Det är precis det som har hänt i Köln, om nu någon har missat nyheterna. Vilket ni kanske har, då det har varit väldigt tyst om det i svenska media. Nu har det börjat dyka upp, men sent ska syndaren vakna.

Den intressanta med Köln är att händelsen är en krock mellan feminismens två viktigaste dogmer. Nämligen att kvinnor ska ha friheten att delta i alla samhällsaktiviteter och kulturrelativitismen, där man framställer förövarna som offer, förutsatt att de har rätt pigmentering och kulturell bakgrund.

Detta fenomen blir särskilt tydligt i Köln, där borgmästaren redan har gått ut med en ”uppförandekod” för kvinnor för att undvika framtida övergrepp. Inte en feminist har kritiserat detta ännu. Det är ännu värre när den tyska justitieministern uppmanar till att man inte ska generalisera när det gäller förövarnas nationalitet eller religion, eller deras flyktingstatus.

Jag ska vara väldigt tydlig i den här frågan. En relativt sekulär eller religiös ”ligth” västeuropeisk man skulle sannolikt INTE begå den här typen av övergrepp i det offentliga rummet. Däremot är det helt uppenbart att en MENA (Middle East North Africa) man med muslimsk religionstillhörighet skulle kunna göra något sådant, precis som under den arabiska våren i Egypten. Siffrorna på antalet förövare i Köln varierar mellan 100 och 1.000 stycken. Vi kan nog säkerligen konstatera att så många som 100 män eller fler får inte för sig att helt plötsligt börja ofreda kvinnor, om de inte har en kvinnosyn som är högst problematisk, sett ur ett europeiskt perspektiv. Det är helt klart att inom islam, så finns det många som har en kvinnosyn där kvinnan får skylla sig själv och är en tillhörighet som ska bevakas av sin far, bror eller man i alla lägen. Allt elände som en kvinna kan råka ut för är hennes fel, då hon inleder mannen i frestelse och synd, enligt många muslimer.

Det värsta av allt är att alla dessa feministiska förkämpar tiger alltid, när någon tar upp de problem som finns för kvinnornas fri- och rättigheter förorten. Det är enkelt för dessa feminister att gnälla när Mona Walter tar upp problemet, då hon betraktas som en kulturell svikare av just dessa feminister. Det är till och med nära att SD-kortet mulas i ansiktet på henne. Det är helt uppenbart att Mona är rasist, det ser man ju på hennes utseende.

Men om vi sorterar bort Mona då, eftersom många brunstämplar henne, så kan vi ju titta på några medlemmar som verkligen tillhör partier som besvärjer både feminismen och kulturrelativitismen. Nämligen socialdemokraten Nalin Pekgul och hennes varningar för islamiseringen i förorten. Eller vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, som varnar för samma sak.

Ja, då händer ingenting. Det tigs och det hummas och mumlas i både skägg och slöja. Man ska vara solidariska med de stakars förtryckta människorna. Genom att hävda att allt som vi ser är ett resultat av den vita medelålders mannens rasism och förtryck mot muslimerna.

Så varför tar inte feministerna tag i dessa kvinnoförtryckande kulturer då? Jo, för de är fega. Det är riskfritt att anklaga den medelålders vita mannen för patriarkala förtryck, eftersom det är en etablerad sanning i statsfeminismen. Hur etablerad statsfeminismen är kan man läsa sig till i Pelle Billings bok Jämställdhetsbluffen. Svensk och europeisk feminism är så till den grad dogmatisk i skuldbeläggandet av den vite medelålders mannen att man kan eller vill inte ens omvärdera sina positioner när det gäller var problemen finns i samhället idag när det gäller jämställdhet.

Därför så håller man på med projekt som lika könsrepresentation i bolagsstyrelser, med statens stöd. Därför vill man gärna att 16-åringar får rösträtt, då dessa är enklare att manipulera och fås att rösta ”rätt”. Vilket underförstått innebär på partier som betecknar sig själv som ”liberala” och/eller feministiska. Gärna med inslag av kulturrelativitism.

Realpolitik är inget som intresserar feminister, eftersom då kan man riskera att omvärdera sina dogmer. Då är symbolpolitik bättre. Som Juridicums utbyte av tavlor på gamla professorer, då det är för många vita män på dem.

Jag tycker att Julia Hartley-Brewer, själv feminist beskriver detta väldigt väl i sin artikel i The Telegraph. Nämligen att dagens feminister har förlorat kontakten med verkligheten och de riktiga jämställdhetsproblemen som finns i samhället. Det är just betecknande att Julia beskriver en paneldebatt där en 17-årig feminist påtalar att den medelålders vita Julia har helt fel i sin analys. Den dagen en 17-åring får styra och ställa över livserfarenhet, då ligger vi illa till. Det stora samhällsproblemet när det gäller jämställdhet är verkligen inte att tamponger kostar pengar. Eller någon annan suboptimerad fråga.

Det jag ser framför mig är att feminismen idag är väldig selektiv och elitistisk i sitt projekt. Nämligen att styrelserepresentation för kvinnor är viktigt för elitfeministerna, då de gärna ser sig själva som framtida styrelsemedlemmar bland köttgrytorna. För ni har väl inte hört om någon statlig utredning där man vill ha 50% sopkvinnor i sopåkarbranschen? Eller att man just slår mot de medelålders vita männen i alla lägen, för att skuldbelägga dem och faktiskt så är det antagligen den farligaste konkurrenten mot elitfeministernas makthunger. Det är jobbigt med motståndare med livserfarenhet, utbildning och kompetens. För de yngre männen är ju inget problem, då de inte läser på akademier längre. För elitfeminister utan förutsättningar för riktiga akademiska studier inom naturvetenskaperna, medicin, ekonomi, juridik eller andra riktiga vetenskaper, så har man uppfunnit en egen vetenskap, nämligen genusvetenskapen. Här kan man alltså använda sin tid att söka efter patriarkala strukturer på heltid för att hitta nya vägar för att exkludera just män till förmån för kvinnor. Eftersom vita medelålders män har en historisk arvsynd att sona, så betraktar många feminister jämställdhet som 100% kvinnor. Helst med belägg från ”genusvetenskapen”.

I grannlandet Norge så avslutade den norska staten all finansiering av genusvetenskap efter programmet Hjernevask, där man klädde av det genusvetenskapliga teorierna. Eller rättare sagt, man visade att det inte hade något med vetenskap att göra.

Det finns faktiskt riktiga feminister där ute. Utrikesministern Margot Wallström är en. Ingen kan väl ha missat hennes kritik mot Saudiarabien som ”medeltida”. Som hon så klart fick massor av skit för. Skrev själv lite till hennes försvar vid det tillfället. Det intressanta med Margots agerande var att hon utökade feminismen till att inte bara gälla för vita människor av europeisk bakgrund. Utan även lite mindre vita människor med arabisk/muslimsk bakgrund. Varför fick hon då inte stöd av det statsfeministiska komplexet för att en gång för alla riva de begränsningar som kvinnor i muslimska länder har på grund av sin medeltida religion?

Jo, dogmen kulturrelativism. De stackars patriarkala förtryckarna i arabländerna vet inte bättre. Och deras beteende kan säkert ursäktas med kolonialismen, trots att det är helt klart att det är just religionen islam som föreskriver ett visst förhållningssätt gentemot kvinnor, inte gamla kolonialmakter.

Bloggrannen Sjätte Mannen skrev också lite om den selektiva tystnaden, den är läsvärd.

Min slutsats är enkel. Svenska feminister är fega, eftersom det är viktigare för dem att hålla på med symbolpolitik än realpolitik. Det är viktigare att eftersträva utfall där köttgrytorna öppnas för dem, men oviktigt, när det kan vara något som är jobbigt.

Man vill bara ta konflikter som man vet att man vinner. Dvs. dra feministkortet eller patriarkala strukturer för en vit man, så får man säkerligen som man vill, med stöd av ”genusvetenskap” och statsfeminismen.

Men att inte ta en fight för förortens kvinnor och det förtryck som pågår där med misshandel, våldtäkter inom äktenskapet, balkongfall, könsstympning och uppfostran av pojkar i skadliga patriarkala strukturer, det är fegt på riktigt.

Men det är klart, den vite mannen kommer sannolikt inte att ”straffa” en feminist som angriper honom. Risken att bli angripen av en förorättad man från förorten är högst reell, även för en feminist.

Så kära feminister, när ska ni ut och bevisa att ni verkligen menar det ni säger. Att samhället ska vara jämställt för ALLA och att ALLA ska ha samma möjligheter. Och att ni också accepterar att samma möjligheter inte behöver betyda samma utfall, då människan har en fri vilja?

Upp till kamp för jämställdhet för ALLA!