Jo, Tino Sanandaji, som är en seriös ekonomisk debattör, försöker man smutsa ner genom guilt by association i samma artikel. Tino själv skriver om detta på sin blogg på ett föredömligt sätt. Men det som jag reflekterar över är varför Björn försöker svärta ner en seriös debattör, bara för att han presenterar fakta från SCB på ett korrekt sätt? Eller egentligen undrar jag inte, eftersom Tino så väl beskriver Björn som en agendajournalist. Det är så enkelt att Björn inte driver seriös journalistik, utan att han driver en politisk agenda, med journalismen och DN som verktyg.
Faktum är att hela artikeln ”Den nya högern – ett eko från 1930-talet” visar ganska tydligt varför SD uteslutit vissa medlemmar. Men sen så försöker Björn att faktiskt förringa sin egen artikel genom att hävda att vissa experter påstår att likheterna mellan SD och SDU är fortfarande stora. Det kan ju vara så, men rent faktiskt så är SD och SDU inte associerade idag, eftersom SD valde att starta ett nytt ungdomsförbund. Men det är klart, det är ju oväsentligt att en medlem i SDU kan INTE bli valbar inom SD, som läget är idag. Men som sagt, Björn har nog en agenda.
Det som stör mig ännu mer är att Björn, klenbegåvad eller inte, faktiskt inte tar tag i ett riksdagsparti och dess ungdomsförbund, som har ett ännu större problem med demokratin och värdegrunder. Nämligen det faktum att Vänsterpartiets ungdomsförbund, Ung Vänster, vars principprogram från 2015 säger följande.
”Förord
Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den
kommunistiska delen av arbetarrörelsen, förankring i kvinnorörelsen och
influenser av miljö- och fredsrörelsen. Vår organisation har vuxit fram bland unga
arbetande och studerande som i en social gemenskap vill verka för förändring av
samhället.”
Men Björn tycker antagligen att ett ungdomsförbund som är revolutionärt och kommunistiskt och med en tydlig koppling till moderpartiet är ett problem för en demokratisk grundsyn?
”Teoretiska utgångspunkter
För att kunna förändra samhället, behöver vi förstå på vilka grunder samhället är
utformat och hur dessa strukturer fungerar. Marxistiska och feministiska teorier
har stor betydelse för vårt förbund, både som redskap för analys och som
idétradition. De två teoribildningarna har samma värde för ett socialistiskt och
feministiskt förbund som vill förstå och förändra samhället. De kan inte rangordnas,
utan kompletterar varandra.”
Inte heller är det något problem att ha en Marxistisk ”analys” på verkligheten? Eller i praktiken en feministchauvinistisk dito?
Tyvärr tror jag att det enda Björn har gjort med sin artikelserie är att öka SD:s anhängarskara, genom att visa hur rätt det var att sparka ut överklassprättarna ur SD. Och hur orimliga deras världsåskådning är. Möjligen gjorde Patrik Ehn den bästa analysen av SD:s väljarbas idag. Nämligen välfärdsnationalister, dvs. gamla invandringskritiska socialdemokrater, som längtar tillbaks till Tage Erlanders och Olof Palmes folkhem. Ehn beskriver mycket väl en överklasselitism som är främmande för de flesta väljare idag. Skulle misstänka att en sådan överklasselitism får maximalt 10% i en svensk valmannakår. Och SD är som bekant större än så i opinionen.
Ja, Björn har rätt i att dessa bortskämda överklasslynglar är inget att ha för att bilda en uthållig politisk kraft. Ja, de har bidragit till början av SD:s framgångar, men precis som entreprenören kanske inte passar in i ett företag som går från etableringsfasen till en konsolideringsfas, så passar dessa slynglar in i ett större SD.
Idag kan vi se att konflikten i politiken rör sig kring välfärd, jobb och invandring. Dessa är kommunicerande kärl. Många, många väljare anser sig ha arbetat för sina pensioner, en bra skola för sina barn, sociala skyddsnät och en bra vård. Man anser sig också ha rätt till en arbetsmarknad med höga ingångslöner, där det räcker med ett jobb för att försörja sig själv och om man är två, så ska det räcka till en familj.
Invandringen sätter allt detta på sin spets, vilket bland annat Tino har visat i många blogginlägg och debattartiklar. Antingen så måste vi acceptera en AVSEVÄRD försämring av välfärden, eller en liberalisering av arbetsmarknaden som många väljare idag anser vara skadlig för samhället. Dvs. man ska kunna leva på att arbeta åtta timmar om dagen. Och bo, även i Stor-Stockholm.
Men det är klart, en gammelmoderat som jag kan förstå detta. Frågan är, varför inte en liberal agendajournalist kan det?
Men det krävs antagligen lite mer än Kleenbegåvning med en agenda, för att förstå så enkla och uppenbara sammanhang?