Uppdrag granskning gjorde ett föredömligt bra reportage om upploppen i Husby 2013.
Så nu kommer vi till frågan, varför skedde dessa upplopp? Och vem har problemformuleringsföreträdet i denna sak?
Vi kan börja med den akademiska versionen av problemformuleringen. I SvD så publicerade ett antal akademiker sina slutsatser om varför Husby hände. I korthet summeras det till följande punkter.
1. Demokratiskt underskott.
2. Plats, gemenskap och motstånd.
3. Polisens roll.
4. Tillhörighet och berättingande.
5. Våldet och mediabilden.
Om vi tar punkterna en och en.
1. Det är helt självklart att i en representativ demokrati så får man inte själv alltid exakt som man vill. Om man inte är nöjd, så får man rösta på de politiker som driver de frågor som man är intresserad av. Även Husbyborna har rätt att välja egna politiker. På så sätt påverkar man i en demokrati.
2. Man kan verkligen fråga sig vilken form av gemenskap som har formats i Husby. Kriminella nätverk är en form av gemenskap. Aversion mot ”svennar” är också en gemenskap. Att inte vilja inkludera sig i det svenska samhället är också en form av gemenskap. Men den viktiga frågan är, vilken form av gemenskap finns det verkligen i Husby? Jag tror knappast att det är aktiv verksamhet i den lokala Hyresgästföreningen. Min empiriska observation är snarare att gemenskapen är anti-svensk och anti-samhället.
3. Polisen kan nog inte agera på många andra sätt än man gjorde i Husby, när stenar kastades mot dem och man började elda upp fordon och byggnader. För om polisen inte reagerar då, så har samhället de facto kapitulerat och frånsagt sig sitt våldsmonopol. Polisen gjorde helt enkelt en acceptabel insats utifrån sina förutsättningar och de situation som rådde vid kravallerna. Det är lät att kasta skit på polisen, men det är inte lätt att göra polisens jobb i en svår situation.
4. Tillhörighet och berättigandet är nog den punkten som jag vill kritisera mest av allt. Det satsas MER på utanförskapsområden, dit Husby hör, vad gäller skolan, ungdomsgårdar och annat. Så varför klagar man, om man får MER service än i en ”vitare” stadsdel? Sen ställer jag mig väldigt kritisk till begreppet bra liv i ett rikt välfärdssamhälle. Här kommer vi till en viktig del av normbildningen i samhället. Ett bra liv innebär att man får möjlighet att äta, bo, studera och skaffa sig ett arbete. Men det innebär inte att den grundläggande standardnivån i Sverige är att man har villa, BMW, iPhone, iPad, Thailandssemester varje vinter. Kort och gott, ett bra liv inrymmer inte maximering av alla medborgares konsumtion till en nivå som inrymmer kanske den övre tredjedelen av samhället. Som jag ser det, så ges alla samma möjligheter att studera i Sverige. Om man sen tillvaratar möjligheten beror mer på individen än var man går i skolan. Men som sagt, många anser nog att livets nödtorft är just så mycket som den övre tredjedelen har råd med. Vilket är en fråga om normbildning i samhället. För trots att vi har lika möjligheter, så betyder det inte att vi har lika förutsättningar. Jag skulle aldrig kunna bli hjärnkirurg och därmed skulle jag svårligen kunna kräva motsvarande levnadsstandard.
5. Mediabilden under kravallerna var nog lite sensationsinrikad. Men frågan är, vilken skydlighet har media till händelseförloppet?
Nu går jag över till nästa del av analysen och hakar på just ämnet media.
Jag gillar ett amerikanskt talesätt väldigt mycket. ”Higher standard of care.” Principen går ut på att med större makt och inflytande, så kommer det större krav på korrekthet och analys. Media och mediapersoner har just ett större krav på sig, eftersom dessa har verktygen att nå ut till en mycket större publik och kan nå ut med sina tolkningar av händelseförlopp. Därför är det lämpligt att medias företrädare är sakliga i sin gärning. Tyvärr är det så illa att många mediaföreträdare idag väljer att mer föra politisk opinion och kampanj än att man producerar någon form av saklig granskning av händelser och deras förlopp och orsaker.
En av de absolut SÄMSTA i denna kategori är förortsromantikern Alexandra Pascalidou, som på fullt allvar hävdar i DN.Kultur att det som startade upploppet i Husby var MORDET på en 69-årig psykiskt sjuk man. Alltså hävdar hon på fullt allvar att polisen mördade en man och kom undan med det. Funderar på om det inte är en grov ärekränkning mot polisen som hade den trista upplevelsen att behöva skjuta mot en medmänniska i nödvärn. Alexandras anekdotiska historia om Maria är också rent ut sagt tragisk. Det är faktiskt så att det finns ett brott som heter ohörsamhet mot ordningsmakten. Det innebär att när en polis ger en ORDER om att man måste avlägsna sig, så måste man göra det. Ursäkten vi bor här är inte heller relevant. För man bor väl inte på Husbys gator, utan i ett hus eller lägenhet osm man kan gå till? Men då blir inte analysen lika intressant. Som sagt, Alexandra representerar på ett bra sätt hur en dålig politik och en skev världsbild kan leda till nyheter som spär på spänningarna. Henne kan ni tacka, om det blir Husby 2.0.
Sen finns det nyktrare analyser, som den som Benjamin Dousa gjorde i SVT.Opinion. Han har en ganska klar bild av att alla former av bidrag och stöd utan krav på motprestationer är helt meningslösa. Om vi tar exemplet skolan, varför ska man inte kunna ställa prestationskrav på eleverna i skolor i utanförskapsområden? Då menar jag inte bara rent konkret vad gäller studieresultat, som kan vara svårt att uppnå om man saknar språkkunskaper. Men varför kan inte prestationen bestå av att hålla tider, inte skolka och att faktiskt bidra till ett bra studieklimat genom att inte störa på lektionerna.
Jag tror att vi måste börja lära inte bara våra barn, utan även nyanlända att INGENTING är gratis i Sverige. Tyvärr finns det många världsförbättrare som gärna vill påskina att allting är gratis, det gäller bara att skriva på rätt blankett eller söka rätt form av stöd.
Som Statsmannen vill jag än en gång påtala, att INGENTING är gratis. Det här måste ALLA som bor i Sverige förstå och lära sig. För om vi skapar ett samhälle där man får saker gratis, så får vi ett samhälle där individen inte ansvarar för någon form av motprestation för det som man får.