Min fiendes fiende är min vän.

Nu måste jag ta upp något som har bekymrat mig ganska länge. Nämligen det föga statsmannamässiga i uttrycket; ”Min fiendes fiende är min vän.”

Jag vill påstå att uttrycket hänger väl ihop med Lenins citat; ”Kapitalisten kommer att sälja oss repet, som vi ska hänga honom med.”

I modern tid kan vi nog påstå att det finns många fall där västerländska politiker har agerat efter just mottot; ”Min fiendes fiende är min vän.”

Nu är det tyvärr så att det här är ett mycket förkastligt sätt att bygga allianser. Om vi tar lite historiska exempel, så var det kanske inte så lysande av USA att bekämpa Sovjetunionen i Afghanistan genom att supporta talibanerna. Det var kanske inte heller så bra att hjälpa till att islamisera Zia ul-Haqs regering och framförallt Pakistans underrättelsetjänst ISI. Man kan nog påstå att här band USA ris för egen rygg, genom att skapa en politisk islamism, som inte fanns tidigare.

Det finns tyvärr många despoter som har lärt sig att så länge som man inte rubbar västs ekonomiska intressen, så sitter man ganska säkert. Muammar al-Gaddafi är ett lysande exempel på en despot som var ute i kylan under en stor del av sin politiska gärning i Libyen. Han hade en viss fäbless för att finansiera diverse ska vi kalla dem mindre rumsrena organisationer. Men sen förstod han att klockan var slagen och valde att göra offentlig avbön för Lockerbie. Därmed blev al-Gadaffi klar att tas upp i de diplomatiska kretsarna, även om hans livvakt var av det exotiska slaget. Nåväl, allt hade säkert gått vägen för Gadaffi, om inte den arabiska våren hade slagit till.

USA gjorde säkerligen den korrekta analysen att många despoter som man stöttat historiskt låg ganska löst till. Man såg säkerligen att en stor del av den folkliga resningen understöddes av muslimska brödraskapet i många länder. Därmed sökte man sig automatiskt till något mer moderata krafter inom respektive land för att försöka skapa en någorlunda stabil övergång till en ny regering. Tyvärr slog detta bakut, som i fallet Libyen. Gadaffi uppfattade sig som ”återupprättad” i internationella sammanhang och blev nog väldigt förvånad när Operation Unified Protector satt igång.

Tyvärr kan vi nog säga att resultatet av både Unified Protector och andra aktiviteter för att störta despoter inte föll väl ut för västvärlden. I många länder råder det ett sekteristiskt kaos som säkerligen kommer att drabba befolkningen hårt i respektive land. Egyptens väg från Mubarak via Mursi kommer säkerligen inte att bli bättre med al-Sisi i ledningen som Egyptens nya president.

Många kan säkerligen räkna upp flera länder där det är lika illa. Irak, Syrien, Afghanistan, för att räkna upp några fler. Västvärlden har investerat MILJARDER i olika makthavare i dessa länder, som inte ens med bästa välvilja skulle kunna kallas för vare sig demokrater, marknadsliberaler, okorrumperade, rättskämpar eller andra positiva värden, som vi förknippar med demokrati.

Så, vad är problemet med allt detta om att stötta revolutionsrörelser i samband med den arabiska våren med mera?

Problemet är, kan vi ha acceptans för det som kommer och kan vi säga att vi är stolta över att ha bidragit till denna utveckling som sker i dessa länder? Knappast. Det finns väl ingen demokrat som tycker att sharialagar är jättebra och att man är stolt för att man har hjälpt till att införa dessa lagar.

Vi kan också konstatera att drivkrafterna har i princip aldrig varit en fråga om att sprida demokratin och dess goda ideal, utan snarare säkerställa fortsatt ekonomisk makt eller säkerställa nya maktbaser.

Fråga är om en statsman kan upplåta sig till detta? Jag vill hävda nej, eftersom just det moraliskt tveksamma agerande av många västländer pekar på svagheten i det demokratiska systemet. Nämligen att vi kan ha demokratiska ideal här hemma, men behöver inte på ett absolut sätt exportera densamma. I princip en slags rasism, där man tror att demokrati, det klarar de inte av där borta.

Jag vill till och med gå så långt att jag skulle vilja påstå att Putin har efter observationer av väst-Europa förstått svagheterna i våra system. Det är klart att Tyskland vill ha sin gas, Sverige vill ha sin olja, Frankrike vill sälja sina fartyg osv. Kort och gott, vi har demokrati och liberalism som ideal, men det får inte kosta att stå för sina ideal.

Men tänk om vi faktiskt skulle offra lite ekonomisk bekvämlighet för våra ideal? Skulle världen kunna bli bättre?

Jag tror faktiskt det.

Fundera på följande utveckling.

Vi handlar primärt ALLTID med demokratier. Då menar jag funktionella sådana, inte länder som kallar sig för ”demokratiska folkrepubliker” eller dylikt. Dessa demokratier ska också ha transparenta valsystem som kan accepteras av övriga demokratier.

Handel med icke-demokratier skall alltid undvikas i största möjliga mån. Sen spelar det ingen roll om det är sharia-diktaturer som Saudiarabien, kommunistdiktaturer som Kina, maffiadiktaturer som Ryssland eller militärdiktaturer som Egypten.

Finessen är att vi skulle kunna bygga en inre demokratisk marknad, där vi bidrog till varandras utveckling och handel, utan att smutsa ner händerna i en byk som i slutändan inte är så trevlig. Jag är väl medveten om att en del icke-demokratier har naturresurser, som är intressanta. Men är det inte här vi ska använda vår kreativitet, vår vetenskap och vår kompetens, att utveckla alternativ.

Den största fördelen med en demokratiskt inre marknad blir ändå att det skulle genererar mer arbete, eftersom vi skulle inte längre acceptera lägsta pris på Nike-skorna, iPaden eller bomullsskjortan. Utan vi skulle stötta andra demokratier med vår handel och i praktiken utesluta icke-demokratierna. Det i sig skulle skapa en press på demokratiseringsprocessen i vissa länder, där man snabbt kommer att inse att det är bättre att handla med de rika demokratierna än fattigare icke-demokratier.

Tänk själv, vilka kan egentligen tillverka högteknologiska produkter idag? Det är i praktiken bara demokratier plus Ryssland. Kina kan tillverka en del, men oftast med verktygsmaskiner som köpts från demokratiska stater. Dessutom, utan avsättning för sina produkter till USA eller EU, så skulle den kinesiska ekonomin stagnera ganska snart.

Jag påstår inte att jag har en helt färdig färdplan eller vision för detta. Men nog skulle väl både du och jag betala ett par hundra extra för gympadojorna om vi visste att de var tillverkade i en fabrik i en demokrati där arbetarna fick avtalsenliga löner. Visst skulle saker bli dyrare, men det är kanske värt att betala lite mer för att bevara demokratin.

Frågan är bara, hur många rep ska vi sälja till Kina, Ryssland, Saudiarabien, Libyen osv?

För i slutändan, så kostar frihet blod, svett, tårar och pengar. Och friheten är alltid värd att försvara.