Tillsammans är vi svaga.

Det har än en gång bevisats att tillsammans är vi svaga. Sverige solidaritetsdeklaration hänvisar till medlemskap i EU och PfP/NATO medlemskap och dessutom med långtbortistandoktrinen att vi har varit lojala medlemmar i det internationella samfundet. Och att vi ställer upp för andra och räknar med att andra ställer upp för oss.

Så, vad har det givit oss? Bättre säkerhet? Knappast.

Många EU-länder drar ner på sina försvarsmakter av finansiella skäl för att få mer pengar till bland annat vård, skola och omsorg. Så även vi i Sverige, trots att svenska finanser enligt Alliansen inte har drabbats lika hårt som övriga Europa. Det är till och med så att vissa har kallat de svenska finanserna för Pippi Långstrumpeekonomi. Men nu ska vi inte överdriva. Svensk ekonomi drivs inte längre av ökade exportintäkter, utan av privatkonsumtionen, som tyvärr också till stor del är lånefinansierad. Så ökningen i svensk BNP är inte tack vare bättre svenskt företagande, utan svenskt shoppande.

Allt detta innebär att många EU-länder håller på med ”försvarsreformer”, vilket i praktiken innebär neddragningar på alla områden inom respektive försvarsmakt. Personal minskas, materielanskaffning minskas eller skrotas helt. Tyskland påstås ju ha en riktigt bra ekonomi. Varför vill de då dra ner? Precis som alla andra, så kostar annat och man har valt att prioritera bort särintresset försvar på grund av den eviga freden.

Allt detta har lett till att EU:s försvarsmakter tillsammans har blivit svaga i Europa. USA har skiftat sitt strategiska fokus mot Stilla Havet och kommer nog att fortsätta med det. Man har också krävt att européerna tar större ansvar för sitt eget försvar.

Lektionen från Ukraina är att trots att Ukraina deltog i princip i alla långtbortistanaktiviteter, så har det inte gett någon hjälp från vare sig USA eller NATO. Den investeringen lönade sig alltså inte för ukrainarna. Vad säger att det skulle löna sig för Sverige då? Precis ingenting. Men så länge som våra försvarspolitiker väljer att kalla försvaret för ett särintresse, så kommer man inte att ha en realistisk försvarspolitik heller.

Tillsammans med EU är vi svaga, eftersom vi har gjort samma neddragningar samtidigt i princip i alla EU-länder. Dessutom så har EU ingen egen kapacitet att genomföra operationer i praktiken, så då borde man inte heller använda EU som ett motiv för att minska satsningarna på försvaret.

Så då kvarstår frågan, kommer Sverige att få bilateralt skydd av USA om det värsta skulle hända? Knappast. Hoppet NATO har tydligt deklarerat att artikel 5 gäller bara NATO-medlemmar, så det gäller inte oss, trots alla NATO-certifieringar och annat som vi har.

Vad kvarstår för oss då? Gå med i NATO, för att formellt få tillgång till artikel 5 skyddet. Men även ett NATO-medlemskap skulle innebära ett ökat behov av egna förmågor. Wiseman skrev ett par bra inlägg om att höja trösklarna(Del 1 och del 2). Men frågan är om man inte måste höja ännu mer?

Vi kan konstatera att Putins Ryssland idag har en mycket högre kapacitet än den Sovjetiska kapaciteten var i slutet på 80-talet och i början av 90-talet. Den stora fördelen som Sovjetunionen hade var framförallt kvantitet av allt. Dvs. många fartyg, flygplan och fordon. Plus massor av soldater och dessutom hela Warszawapakten att tillgå. Förra året genomförde Ryssland en övning ENSAMT, som inbegrep bland annat cirka 160.000 man.  Det är den största övningen som genomförts sen andra världskriget. Det var antagligen också en förövning till den nuvarande invasionen av Ukraina, för att säkerställa att man kunde genomföra en komplex operation och hitta eventuella kvarvarande brister. Så vi kan gott anta att Ryssland hade redan planerat invasionen 2013 och väntade bara på rätt tillfälle.

En annan sak som har försvunnit från Rysslands väpnade styrkor är en hel del gammalt kommunistiskt doktrinärt bagage. Bland annat så har det andra Tjetjenienkriget förts så bra av ryssarna, att många andra länder använder rysk doktrin och taktik som modell för hur ett modern krig mot insurgenter ska föras. Alltså har ryssarna blivit så mycket bättre, att de skulle nog klara av att hantera krimtatarerna utan några större olägenheter. Speciellt om man har den ryskspråkiga majoritetens stöd.

Det tredje och allvarligaste är att idag har vi inom EU/NATO/USA inte lägre något tekniskt kvalitativt övertag gentemot ryska system. Tvärtom, så är vissa ryska system mycket bra och mycket farliga för oss. Ett av grunddoktrinerna som NATO har tagit fram är AIR-LAND battle. Problemet med den doktrinen är att den förutsätter luftöverlägsenhet över egna förband och även luftöverlägsenhet lokalt över motståndarens operationsområde. Moderna ryska luftvärnssystem omöjliggör detta med till exempel system som S-300/400 och Pantsir motverkar relativt effektivt förmågan att verka i luftrum där dessa luftvärnssystem kan verka. Sannolikt kan man eventuellt verka med B-2 och F-22 i viss omfattning. Men då dessa resurser är knappa, så är det inte så sannolikt att man väljer att använda sig av dylika resurser. B-2 startar från USA dessutom, så det är inte så svårt för ryssarna att räkna ut när de skulle kunna dyka upp vid intressanta målområden. Trots allt så är det långa anflygningstider. I princip kan vi nog säga att fjärde generationens flygplan och nuvarande attackhelikoptrar kan inte verka i luftrum där ryskt luftvärn kan verka.

Som jag ser det, så blir det i praktiken omöjligt att göra något åt en militär rysk invasion av Ukraina. Tyvärr är möjligheten att verka mot en invasion av de baltiska staterna lika små.

Tillsammans i vår obeslutsamhet och oförmåga är vi svaga inom EU.

Frågan vi borde ställa oss är helt enkelt, finns det ETT enda riksdagsparti som har en vettig och realistisk försvarspolitik? Eller vi skulle kanske döpa om dem till riskdagspartier?!