Solidaritet, på svenska.

I praktiken har Ryssland erövrat Krimhalvön idag. Ukraina valde att inte konfrontera rysk militär makt med våld, vilket sannolikt var klokt. På så sätt har man möjliggjort diplomatiska lösningar på problemet. Men frågan kvarstår, vad händer om vi får ett antal ryssar i Baltikum som kräver att få återansluta sig till moder Ryssland?

Jag tycker att vi kan se en trend i den svenska mediebevakningen och även hos de svenska politikerna. Det är den mer eller mindre totala tystnaden. På UD:s hemsida är nyheten fortfarande att Carl Bildt har skänkt ett Spotifykonto till japans utrikesminister.

Så frågan är då, vad är regeringens politik rörande Ukraina? Var är vår solidaritet med det ukrainska folket? Svaret är nog att det inte finns en politik, eller rättare sagt, politiken går ut på att undvika att konfrontera verkligheten och framförallt att inte reta upp Putin med anhang.

Så, kan vi betrakta Ukraina som det slutgiltiga lackmustestet för svensk solidaritetsförklaring. Egentligen inte, eftersom Ukraina inte tillhör EU. Men det är en riktigt trist indikator för våra baltiska grannar.

Supervalåret 2014 bevisar än en gång att svensk utrikespolitik saknar moralisk ryggrad när det räknas.

Nya Moderaterna, solidaritet, när det passar oss….