För man kan ställa sig frågan, varför fungerar demokrati bättre i vissa länder, och sämre i andra?
Jo, det första kravet på en demokrati är att valmanskåren är relativt välinformerad och välutbildad. Ju lägre bildningsnivån är i samhället, desto sannolikare är det att politiken blir mer populistisk och opportunistisk. För om man har en väljarkår som inte har insikter eller insyn, så är det mycket lättare att driva politiska agendor baserat på ideologier och tyckande, än fakta och orsakssamband. Vi ser många sådana trender just nu i både den europeiska och den internationella politiken.
Kan man kanske dra slutsatsen att någonstans finns det en gräns för när demokrati INTE fungerar och där det krävs någon form av upplyst despot som ställer saker och ting till rätta. Och nej, jag menar INTE Vladimir Vladimirovitj, utan de länder som helt plötsligt drabbades av den så kallade arabiska våren. Frågan är om inte våren gick över väldigt fort. Det är inte så att jag påstår att Khadaffi, Mubarak och al-Assad var/är några goda och glada despoter. Men man måste alltid inom statsmannakonsten fundera på hur alternativen ser ut. Dessutom bör man ha moraliskt rätt i sina strävanden. Att bara säga att vi tar bort en dålig sak, eftersom vi inte gillar den och accepterar att man får något ännu sämre känns inte som ett moraliskt korrekt handlande.
Om vi tar fallet Syrien. Visst, Assad är ingen trevlig snubbe. Men frågan är om dessa islamister skulle skapa ett bättre samhälle för syrierna. Knappast, eftersom det finns syrier som är kristna. Dessutom tycker nog inte jag att en godtycklig stening för otrohet är så mycket bättre än det politiska förtrycket gentemot oliktänkande. För trots allt, så handlar kriget i Syrien mer om kampen mellan shia- och sunnimuslimer och vem som ska vara den regionala stormakten. Som bekant fick Irak abdikera från den rollen efter USA:s invasion. Iran försöker desperat att dominera de arabländer där det finns många shiamuslimer. Saudiarabien försöker självklart att motverka denna shiadominans genom att stödja alla möjliga och mindre möjliga sunnimuslimska rörelser och rebeller.
Varför har det då blivit ett sådant kaos i arabländerna. Först och främst, så fanns det en sekulär rörelse i arabländerna från 50-talet och fram till 80-talet. Och det var den panarabiska socialismen. En inte helt obetydlig ledare inom panarabismen var faktiskt Egyptens president Nasser. Där fanns ju problemet, att eftersom han var socialist, så hade USA starka dubier om hur ett framtida socialistiskt Egypten skulle bli. Faktum är att Baath-rörelsen är ochså en del av den panarabiska socialismen. De flesta känner nog till att Saddam Hussein var ledare för Baath-partiet och att de hade en socialistisk ådra. Men de flesta känner INTE till att Assad i Syrien är också Baath-partist. Fast den syriska delen. Khadaffi hade förstås sin egen gröna variant av socialism.
Det som är intressant med de arabiska socialistiska rörelserna är att de försökte skapa relativt sekulära samhällen, där man försökte skapa jämlikhetsideal som var hyfsat demokratiska. Den mest extrema sekularismen inom den islamska världen kan nog tillskrivas Kemal Ataturk. Man kan nog gå så långt som att Ataturk lyckades nästan avislamisera åtminstone de urbaniserade delarna av Turkiet. Men idag har AKP vridit tillbaks klockan i Turkiet.
Så, vad var det som ledde till ett misslyckande för den panarabiska socialismen. Först och främst var det nog bristen på industriella visioner. Man blev mer eller mindre beroende av sovjetisk hjälp för både industriell och militär utveckling. Detta ledde naturligtvis till motrörelser som understöddes av USA. När sen den socialistiska utopin inte infann sig, så började i princip alla panarabiska ledare leta efter syndabockar. Och då hamnade Israel i fokus för ett antal militära krig. Det första började i princip direkt 1948, när Israel utropade sin självständighet. Alla dessa misstag och förlorade krig mot Israel i kombination med att Sovjetunionen till slut upplöstes ledde till slut till två möjliga utfall inom arabvärlden. Antingen hade man mer eller mindre diktatoriska regeringar, som hade USA:s och Europas tysta medgivande så länge som de var stabila. Eller så graviterade man mot Iran (shia) eller Saudiarabien (sunni) för att söka sin identitet i religionen.
Så, vad har vi lärt oss av detta och hur hänger det ihop med inläggets rubrik. Jo, jag vill peka just på det faktum att ju bättre utbildad en valmanskår är, desto bättre chanser har man att skapa en funktionell demokrati. Se bara på grundlagsarbetet i Tunisien. Man har skapat sig en så sekulär grundlag som möjligt i ett muslimskt land. Jag tror att vi kan tacka landets koloniala historia för det. För även om Frankrike inte kanske är en ”bra” kolonialmakt, så har ideologin om Francophonie medfört att man i Napoleonsk anda har velat sprida någon form av kunskap med då franska förtecken. Alltså är den relativt välutbildade fransktalande medelklassen i Tunisien orsaken till en vettig kompromiss.
Att då jämföra detta med Egypten, där många faktiskt är ganska outbildade, har ju lett till helt andra utfall i den politiska processen. Först en islamistisk regering och sen ett bakslag med en militär kontrarevolutionär. I länder som Egypten är det mycket lättare att föra en opportunistisk och populistisk politik just på grund av bildningsnivån, eller snarare brist på densamma.
Till slut, varför ska vi bry oss om det här i Sverige? Jo, frågan är om vi inte också är på väg att få en lägre bildningsnivå i samhället. Det finns ett bildningsförakt som inte är helt oväsentligt. Det räcker väl med att titta på hur många som väljer att läsa till kemi- eller fysiklärare idag. Tyvärr måste jag göra alla humanister lite ledsna idag, men att kunna sin Bertol Brecht eller Marx utantill för inte samhällsutvecklingen framåt. Det är endast med hjälp av vetenskap som för industrin och teknologin framåt, som vi kan fortsätta vara en välbildad och välutbildad nation. Det är väl inte för inte som Nobelpriset har flest pris för det som jag vill definiera som riktiga vetenskaper. Litteraturpriset är ett pris för konstnärlig talang. Ekonomipriset till Nobels minne är instiftat av Riksbanken. Och det är väl ingen som tror att ekonomer kommer att rädda världen?
Summa summarum, en god demokrati har en stor väljarkår som fattar rationella och sunda beslut baserat på vetenskap och ett stort mått av sunt förnuft kombinerat med förståelse för moraliska och etiska konsekvenser av fattade beslut.
Frihet utan kunskap leder till ofrihet.
Det stora problemet i arabvärlden är korruption.
Egypten är genomkorrumperat. Ingenting kan göras utan ett dussin tillstånd som beviljas av statliga tjänstemän. Oftast är korruptionen vänskapskorruption, du får anställa en bagare om du även anställer en kusin till mig – OK om du hjälper min bror att få extra tilldelning av vatten till sin odling, men det gör inte att samhället fungera bättre.
Problemen i Syrien har även de orsakats av korruption.
Ett korruptsamhälle kan fungera så länge som det finns en icke korrupt verksamhet som föder den korrupta, eller att man har inkomster från t ex olja som kan betala.
Att bekämpa korruption är det bästa sättet att säkerställa att ett land fungerar bra. Det finns en hel del att göra i Sverige för att minska korruptionen, framförallt i kommunerna. Även den dysfunktionella bostadsmarknaden kan ses som ett utslag av korruption