Nu väntar jag med spänning om någon plockar upp pucken och gör en korrekt analys kombinerat med ett vettigt åtgärdsprogram. I så fall har vi en potentiell valvinnare 2014.
Dock är inte Björklunds analys helt korrekt, vilket jag ska beskriva i dagens inlägg.
Först och främst kan vi konstatera att Björklunds analys om en misslyckad politik för att råda bot på ungdomsarbetslösheten är helt korrekt. Däremot så ska vi fördjupa oss i vad detta beror på.
Fakta nummer ett är att Sveriges befolkning har ÖKAT sedan 70-talet, dvs. vi har fler innevånare inom landets gränser.
Fakta nummer två är att svensk industri har varit mycket bra på att effektivisera, dvs. man har lyckats öka produktionen utan att skapa fler arbetstillfällen.
Fakta nummer tre är att svensk skola har levererat allt sämre resultat vad gäller svenska elevers konkurrenskraft i internationella jämförelser.
Så på vilket sätt påverkar ovanstående fakta Björklunds slutsatser då?
Jo, Björklund analyserar världen utifrån sin världsåskådning, dvs. att det måste fixas någon form av ungdomsjobb och att det är kopplat till ungdomslönerna, som är för höga i jämförelse med Sveriges grannländer. Dessa åsikter är helt klart formade av en nyliberal världsåskådning där marknaden agerar rationellt och anställer den billigaste arbetskraften för att lösa ett produktionsproblem.
I detta måste jag säga att Björklund misslyckas med sin grundläggande analys fullständigt. Eller rättare sagt, någon på hans stab som skrev artikeln har inte lyckats i sina högskolestudier till samhällsvetare. Men om vi tar en matematisk approach på problemet då?
Visst är det märkligt att Björklund inte kan se denna relativt enkla matematik? Men han kanske inte klarar sig så bra i testerna med subtraktion. Det enda som Björklunds slutsatser om höga ungdomslöner leder till är att lönekonkurrensen inom arbetstagarkollektivet ökar. Dvs. den generella lönenivån sjunker på de befintliga arbetstillfällena.
Sen föreslår han någon form av ungdomsjobb som ska stimulera arbetsgivarna att anställa unga. Vad kan det få för effekter då? Jo, eftersom det bara finns ett konstant antal jobb på marknaden, så kommer andra grupper att slås ut, till exempel människor som är 50+ och har jobbat i ett fåtal anställningar under sitt yrkesverksamma liv. Vi tittar på matematiken igen då.
Inget vinnande koncept den här gången heller, utan ett nollsummespel som alltid kommer att drabba någon annan grupp. Frågan är bara var den ekonomiska och politiska makten sitter just nu? 50 plussare med jobb och villor, eller arbetslösa ungdomar?
Jo, för på min tid i både skolan och gymnasiet så fick vi en utbildning som gjorde oss relativt självständiga. Många blev småföretagare efter gymnasiet och har faktiskt expanderat sina företag i dagsläget och kan med gott fog kallas för entreprenörer som är ekonomiskt självständiga. Den enda nackdelen är att de flesta levererar tjänster som inte leder till en positiv handelsbalans, dvs. man har inte exporterande företag som sin idé. Men det är lite av en bisak, man STARTADE egna företag.
Vad är då kopplingen till det privata företagandet?
Eftersom privata företag har målsättningen att tjäna pengar, så måste man agera rationellt på marknaden, dvs. man måste kunna sälja sin produkt eller sin produktion för att gå minst plus/minus noll. Annars går man under, eller konkurrenterna går om.
De nyliberala privatiseringarna av det offentliga var tänkt att kunna leverera tjänster som var anpassade till marknadens behov vid varje tillfälle, dvs. om man hade variationer i marknadens behov över tiden, så skulle de privata aktörerna vara flexiblare än offentliga dito. Vilket förstås är en märklig vanföreställning, särskilt om man ser till hur marknaden faktiskt fungerar.
Först och främst måste man förstå marknadens grundläggande funktion, och det är att företagen MAXIMERAR sina vinster. Dvs. om man får skattesubventionerade billiga arbetare, så försöker man anställa dem och sparkar andra kategorier som inte är lika ”lönsamma” ur ett skatteperspektiv.
Vinstmaximeringsbehovet i kombination med inkompetenta beställare i det offentliga leder just till skolor som ger glädjebetyg (vilket bevisas av dåliga internationella provresultat) och Caremaskandaler. Och med inkompetens så menar jag att man inte har gjort en rimlig värdering av vad en verksamhet de-facto kostar och vad man ska betala i överpris/vinster för att marknaden ska vara flexibel.
Det är väl ingen som verkligen tror att det KOSTAR upp till 16.000 SEK att omhänderta ett ensamkommande barn per dygn? Det är snarare en kostnad som någon beslutsfattare i sin desperation eller inkompetens är villig att betala för att lösa ett akut problem. Men frågan kvarstår, är det vettigt? Nej, det är det inte.
Så hur ser matematiken ut för att lösa problemet då?
Observera en viktig faktor här. De privata arbetstillfällena får INTE vara skattefinansierade omfördelningar från det offentliga, för då får vi mindre för skattepengarna, helt i linje med de privata företagens vinstmaximeringsbehov.
Så var kan de privata företagen expandera då, utan att bekostas med skattepengar? Jo, varför inte ett hållbart samhälle, och då menar jag inte miljöfascisternas (mp) lajvvision om framtiden där vi går tillbaks till någon form av 1700-talsstandard. Nej, jag menar hur ska vi bibehålla eller ÖKA vår nuvarande standard genom konkreta utbildnings- forsknings- och infrastrukturåtgärder.
Varför inte vara så radikal att man skattebefriar verksamhet som går ut på att generera energi inom Sveriges gränser? Då skulle många bönder överväga biomassa, industrialister skulle fundera på bioenergianläggningar och forskningen skulle kunna fokusera på inhemsk energiproduktion.
Tänk vilka möjligheter man skulle få att expandera i en inhemsk produktion som till sin karaktär måste vara lokalanknuten och dessutom personalkrävade?
Och då skulle svenska politiker slippa krypa för Saudi-Arabien och andra mindre demokratiska länder med energitillgångar. Och om detta ska jag skriva nästa gång.