Kulturen påverkar hur människor beter sig och hur de prioriterar sina liv, både privat och i arbetet. Jag har aldrig arbetat militärt inom FN kontext, men däremot NATO och EU. På det viset lär man sig om andra länders officerare och soldater och hur de beter sig. Jag har ju så klart inte statistiskt signifikanta underlag, men dock empiri när det gäller andra länders officerare. Tänkte att jag skulle skriva lite om mina empiri, eller om ni så vill, fördomar.
Vi börjar väl med britterna. De är som afrikanerna. Femtio procent är bra, femtio inte så bra. Eftersom engelskan är arbetsspråk i många insatser, så försöker de ibland att villa bort en genom att använda ett relativt sofistikerat/avancerat språk. Visste ni till exempel att ordet ”directive” är samma som ”order”. Fast det är ett direktiv, inte en order. För order måste vara förankrade högt upp i beslutskedjan hos britterna. Directive är lite mer som chefens vilja/anda, men den MÅSTE verkställas. Om du ber att få ett directive skriftligt, så är det vanligt att du INTE får det. För i så fall så blir det en order. Directive har alltså ibland mycket, mycket tveksam legitimitet, om man ser det som ett måste. Jag har nog i praktiken sett bland de sämsta och bästa exemplaren av officersheder bland britterna. Litar i regel mer på brittiska underofficerare än officerare. Måste vara något med överklassen bland britterna, som gör att de ska vara lite märkliga och omständiga.
När vi ändå håller på med Europa, så tittar vi väl på tyskarna då. Väldigt plikttrogna. De preussiska ränderna har inte gått ut. Av någon anledning så röker många som borstbindare, vet inte varför. Men, de är i regel inte så bra på engelska. Måste vara att man dubbar utländsk TV i Tyskland. De borde sluta med det och bli mycket bättre på engelska. Formalia räknas. När man skriver en presentation i PowerPoint till en tysk general, så har han en stab som säkerställer att du har rätt typsnitt, färgkoder, tjocklek på liner med mera. Alltså, formellt väldigt bra att jobba med. Visst, det går inte att improvisera på svenskt vis, men det är inte så svårt att anpassa sig till tyskarna. Och ja, de är ganska formella, även på fritiden. Är man hyfsat på samma nivå i en organisation, så är de öppna och ärliga, vilket är upplyftande. MEN, de är väldigt, väldigt försiktiga med sina personliga åsikter. Det är nog dags att sluta skuldbelägga tyskarna för en viss herr Adolf H. Ingen av de aktiva var ju ens födda då.
Fransmännen då? Jag talar inte franska. Förstår en del, men inget som räknas. Om jag måste välja några att arbeta med, så föredrar jag fransmän. Det finns två stora fördelar med dem. Den första är att de talar om vad de kommer att göra. Och för det andra, så kommer de VÄLDIGT tydligt tala om för dig, vad de INTE kommer att göra. Dvs. de är väldigt förutsägbara. De är dessutom väldigt pragmatiska, dvs. man slipper ganska mycket politisk korrekthet, på gott och ont. Är du en så kallad ”snöflinga”, så ska du absolut INTE jobba med fransmän. Din PK-ådra kommer att få infarkt. Nackdelen är så klart att deras kompetens i engelska är högst variabel. Men många är oväntat duktiga.
Behöver jag som född i Finland prata om den finska officerskåren? Kulturellt är jag finne, så den biten är inga problem. Finska officerare är precis som den övriga finska befolkningen uppdelad i två. De som är tysta och diskreta som möss. Och så de som babblar hela tiden. Ja, jag vet, jag tillhör den sistnämnda kategorin av finnar. Hur som helst, de är i regel väldigt professionella och kompetenta. Gör i nio fall av tio ett kanonbra jobb. Finns fördelar med ett rent befordringssystem som det finska. Man blir i regel inte sparkad snett uppåt. Deras engelska är bättre än svenskan, så det fungerar också bra. Men, framförallt, finländare är lagspelare. De försöker inte glänsa i eget majestät, utan försöker coacha underställda och jobbar hårt. Ja, finnar festar hårt också, så är det för många. Men de historierna tar vi en annan gång.
Jag har inte arbetat så mycket med danskar. Men det som jag har sett är att de är väldigt uppgifts- och målinriktade. Det är en riktigt positiv egenskap. De är villiga att ta obekväma och jobbiga beslut, för att lösa uppgiften. Det är så klart en mycket bra egenskap. Danskar festar som finnarna, fast antagligen mer. Jag jobbar gärna med danskar.
Norrmännen är den udda fågeln i Norden. Efter många och långa sessioner med bastufilosofi med en finländsk kollega, så kom vi på varför det inte funkade så bra med norrmän. I Norge är man individualist. En norsk officer MÅSTE glänsa och visa sig på styva linan. Har ni tänkt på idrott? Norrmän är i regel bäst på individuella sporter. Lagsporter verkar inte vara för dem. Ja, skidstafett är faktiskt en individuell sport, fast man kör sitt race efter varandra. Problemet med norska officerare är att de verkar ha ett tvångsbeteende att överglänsa sina kollegor, istället för att vara lagspelare. Men därmed ska man inte dra alla över en kam. Många är väldigt bra. Framförallt så förstår man norska lättare än danska.
Men USA då? Jodå, de är mycket bra att arbeta med. Förutsägbara, men väldigt olika som individer. USA är ju i sig en kontinent, så det finns inte EN kultur eller ens en officerskultur i USA. De jag har jobbat med är bra, men har haft relativt höga grader, alla i princip major och högre. Det är nog den nivån i USA, där kvalitetskraven är så höga att det finns väldigt få ”dåliga” äpplen i korgen. Undantag finns, men det sparar jag till mina memoarer. Mycket individualistiska, men i princip aldrig personliga. Det gör det svårt att komma en kollega från USA inpå livet eller skaffa en personlig relation. De har också sin General Order-01, vilket medför att de deltar inte så aktivt i eventuellt mässliv, om man är i ett insatsområde.
Turkiet då? Faktiskt väldigt många bra och professionella officerare. Dock formella och din grad eller befattning avgör helt, hur de behandlar dig. Du kommer att märka om du är underställd, jämställd eller överordnad. De är i regel tekniskt duktiga, även om de verkar vara bundna av doktriner och sina interna regelverk. Faktiskt relativt lätt att skaffa personliga kontakter med, vilket överraskade mig. Alltid intressanta att prata med, då de har helt klart andra perspektiv än svenska officerare, på gott och ont. För det mesta gott.
Jag har jobbat med officerare från fler länder än så, men jag tänkte nöja mig med de här för nu. Det kommer nog fler framtida avsnitt, där jag skriver om andra.
1 svar på ”Att jobba med officerare från andra länder”