Folket i Iran reagerade med bestörtning på detta och tyvärr fick det tråkiga konsekvenser för Saudiarabiska beskickningar i Iran, med bränder som följd.
Som svar, så bryter Saudiarabien de diplomatiska förbindelserna med Iran.
Sannolikt så är den Saudiarabiska ”koalitionen mot terrorism” också inriktad mot i princip bara shiamuslimska organisationer. Dvs. inte ISIS/Daesh eller al-Nusrafronten, utan just de organisationer som stöds av antingen Iran eller den syriska regimen.
Min analys är att det finns två parallella geostrategiska spår som olyckligtvis samverkar.
För det första har vi kriget mellan Ukraina och Ryssland, där ryssarna fortfarande eftersträvar en landförbindelse med det illegalt annekterade Krim. Sanktionerna mot Ryssland kan bara fortsätta vara effektiva så länge som länderna på den arabiska halvön, inklusive Saudiarabien pumpar olja för glatta livet. I princip så är strategin att ekonomiskt krympa Rysslands handlingsfrihet att bekosta sin krigsmakt. Eftersom Ryssland stödjer al-Assad i Syrien öppet och Iran lite mer dolt, så passar det både Saudiarabien, USA och EU att oljan flödar fritt, för att hålla världsmarknadspriset så lågt som möjligt.
Det andra spåret är att saudierna verkar ha bestämt sig för att det är rätt läge att lösa ”shiaproblemet”, precis som en annan ledare en gång i tiden ville lösa ”judeproblemet”. Det är helt uppenbart om man tittar på Saudiarabiens krigföring i Yemen och även hur de har finansierat många sunnimuslimska terroristorganisationer. Sannolikt är det ingen slump att NATO-landet Turkiet, med president Erdogan i spetsen verkar för ett ökat religiöst inslag i det turkiska samhället. Erdogans önskan om ett statssystem som påminner om Hitlertysklands är särskilt häpnadsväckande. Rättelserna som kom efteråt från president Erdogans stab är inte heller särskilt upplyftande, då det framkommer att Erdogan är för Hitlertysklands starka presidentmakt, men hävdar att det var dåligt tyskt ledarskap som förstörde ett i grunden bra system. Det är ungefär som att påstå att mer islamsk lag är bättre än mer nazistisk politik.
Hur som helst, så kan vi se att ur USA:s och EU:s perspektiv, så är det ryska problemet mer akut än de problem som finns i Mellanöstern. Vilket inte är så konstigt, då avståndet till fronten i Ukraina till EU:s gränser är avsevärt mycket närmare än till konfliktytorna i Mellanöstern. Vad gäller den ”muslimska” invasionen som många nationalister i EU hävdar pågår, så betraktas den nog av ledningen i EU som ett mindre problem än Ukraina och ett aggressivt och revanschistiskt Ryssland.
Så vad kommer att hända då?
Troligen kommer man att med alla medel försöka hålla Ukraina inom den europeiska sfären. Om det sen innebär att man tillåter en sunni-shiamuslimsk konflikt, så får det väl bli så. Lite terroristattacker i USA eller Europa kommer inte att leda till annat än hårdare repression mot muslimerna som grupp i dessa länder. Det stora hotet mot EU och USA är i grunden att man vill införa TTIP, som är ett betydande frihandelsavtal mellan EU och USA. Det ekonomiska värdet av TTIP ska inte underskattas, tvärtom är det såpass viktigt att man verkligen vill att det ska fungera mellan USA och EU. Därför är de nationalistiska partierna i EU så farliga från ett liberalt perspektiv, eftersom varje land som hotar med eller vill gå ut ur EU skulle riskera TTIP. Det gäller för övrigt även mindre nationalistiska rörelser som skottarnas och katalanernas självständighetsrörelser.
Vad gäller TTIP och relationen mellan USA och EU, så kan det vara av intresse att läsa Kellars avhandling från 2001, där det är ganska väl påvisat att det enda hot som USA har vad gäller makthegemonin just nu är EU. Ryssland har förvisso kärnvapen och en stor krigsmakt, men betänk att EU har en ekonomi som är fem eller sexfaldig i förhållande till Ryssland. EU har också mycket högre tekniskt know-how än Ryssland. Och EU har kärnvapen, om än indirekt genom Storbritannien och Frankrike. Så industriellt, ekonomiskt och som potentiell militärindustriell konkurrent är EU ett mycket större hot mot USA än Ryssland. Därav intresset för TTIP, då USA kan säkerligen få juridiska hållhakar på europeisk industri. Ett exempel på hur USA favoriserar sin egen industri är upphandlingen av lufttankningsflygplan till USA:s krigsmakt. Först gick upphandlingen till EADS, med Airbus som vinnare, men sen blev det ett omtag, där Boeing vann.
Så vad är summan av kardemumman då?
Jo, saudierna har passat på att påbörja sunni-shiamuslimska kriget, om än på låg nivå. Men som vi vet, så brukar ingen nöja sig med ett krig på låg nivå. USA och EU kommer att vara relativt passiva, då man har viktigare intressen som Ukraina och Ryssland och samvaron sinsemellan.
Flyktingarna till Europa kommer att öka, vilket kan leda till slitningar mellan EU-länderna och ökade nationalistiska rörelser. Kanske till och med till EU:s sammanbrott. Vilket faktiskt skulle vara inte bara i Rysslands, utan även till viss del USA:s intresse. Förutsatt att NATO inte påverkas negativt.
Däremot så kan NATO försvagas allvarligt om det visar sig att Erdogan stöttar de sunnimuslimska strävandena, inklusive Daesh. Det har ju förekommit många rykten om att vissa ledande personer i Turkiet är inblandade i Daesh oljesmuggling.
För övrigt så tycker jag fortfarande att mitt oanständiga förslag har en viss logik när det gäller att bryta den jihadistiska vägen som vissa muslimska regeringar väljer. Intressant också när man hittar andra artiklar i ämnet, som är avsevärt hårdare skrivna än mitt oanständiga förslag.
Som vanligt så finns det bara två sätt att gå med i krig. När man själv väljer och när någon annan väljer. Och det är alltid bättre att agera på eget initiativ än att reagera på motståndarens handlingar.
Så vi kan nog sluta oss till att 2016 kommer att se mer krig, inte mindre. Frågan för oss i EU blir bara om det blir okontrollerat eller kontrollerat för vår del.
Peace in our time.
PS: Jag anser att på många plan är USA och Ryssland lika goda kålsupare. Ett enat EU kan vara en motkraft. Ett splittrat gör att de två aktörerna får agera fritt. Och med Kina i kulisserna, som väntar på sitt tillfälle.