Lyssnade på radion på väg till jobbet i morse. Etableringsjobb infördes för sex år sedan, för att underlätta för invandrare att komma in på arbetesmarknaden. Nu har EN person fått anställning genom reformen, nämligen Yuliia Rybachuk i Mjällom. Jag slås av det faktum att Yuliia är ukrainska, det betyder att hon kom till Sverige som tidigast i februari 2022. Hon intervjuas och håller på att lära sig svenska. Det är ganska lätt att förstå henne, vilket tyder på att hon tar sina språkstudier seriöst. Men, hon har ju ett fel, nämligen att hon är vit och är väl då automatiskt priviligierad. Så de som vill räkna hudfärger kommer antagligen att påstå att om hon hade varit icke-vit, så hade hon inte fått jobbet.
Min personliga slutsats är att Yuliia har ambitionen att lära sig svenska och även att arbeta i en liten by i Norrland. Hon har säkert också någon utbildning från Ukraina som är användbar i det svenska arbetslivet. Men frågan är i slutändan, vad är det som hindrar icke-vita som har varit i Sverige i 10-20 år att lära sig svenska och söka etableringsjobb? Yuliia har klarat det på två år. Är det för att svenskarna är rasister? Eller för att socialförsäkringssystemet är alldeles för generöst?
Yuliia är för mig ett bevis att individer som tar ansvar för sig själv och sitt lärande, kommer att uppnå självförsörjning relativt snabbt. I hennes fall inom två år. Är det inte dags att börja kräva ansvarstagande från våra icke-vita invandrare? För det kan väl inte vara så att vi förväntar oss inte att de ska kunna ta ansvar för sina egna liv och sin egen anställningsbarhet?