Den arabiska vårens misslyckande

Mellanösternanalytikern Per Jönsson från Utrikespolitiska institutet tar bladet från munnen när det gäller Syrien.

Är det någon som kan peka på att den arabiska våren blev en succé med massor av moderata demokratier vid Medelhavets strand? Exempel som Libyen och Egypten belyser verkligheten svårigheterna att införa någon form av funktionella demokratier i regionen. Att många fortfarande vidhåller vanföreställningen att al-Nusrafronten eller andra aktörer i Syrien skulle vara bättre demokrater än Assad är nog ett utslag av alldeles för mycket rödvinsfilosoferande på kammaren med homosocialiserade politiska fränder i ett jättelikt group-think än en realistisk analys av alternativen till Assad.

Ska vi vara riktigt ärliga, så är Assad faktiskt den legitima statschefen i Syrien. Det finns inget mandat från FN och säkerhetsrådet att avsätta Assad. Vi kan konstatera att kaoset i Syrien har mindre att göra med Assad än kampen mellan Saudiarabien (sunniislam), Iran (shiaislam), Turkiet (sunni) och kurdernas nationalistiska strävanden. Kort och gott, en soppa som inte är helt lätt att lösa, samtidigt som politiker i väst har valt att inte angripa orsakerna till problemet, utan pekar på Assad som orsaken, fast han är faktiskt en bisak.

Vi måste erkänna att INGET av länderna som ”drabbades” av den arabiska våren kan kallas för funktionella demokratier som har FN-stadgan som ledstjärna inför framtiden. Libyen är ett kaos av sekteristiskt och klanbaserat våld. Svarta afrikaner i Libyen är extra drabbade av våldet. Egypten har idag en president i form av al-Sisi, som i princip är en yngre variant av Hosni Mubarak. Någon som tror på en moderat och demokratisk utveckling i Egypten? Nä, trodde väl inte det.

Faktum är att det blir nog ingen ordning i Mellanöstern och Nordafrika, förrän våra politiker inser att det är bakgrundsfaktorerna som måste åtgärdas, inte de symptom som man ser i regionen. Och de stora skyldiga till kaoset är just Saudiarabien med sin wahabbistiska inriktning av islam och Turkiet, som är livrädd för en kurdisk frigörelse.

Tyvärr visar MENA-området mer än väl att den gamla devisen; ”Min fiendes fiende är min vän.” Tvärtom, min fiendes fiende, blir min fiende efter att vi har hjälpt just denna fiendes fiende. Att man inte har lärt sig något från tidigare historier är frapperande, för att inte nästan säga kriminellt ignorant eller ointelligent. För trots allt så måste vi kräva att våra politiker faktiskt ska agera mot alla, som är fiender till demokratiska grundprinciper. Men det är kanske kapitalistens största svaghet, att man inte kan tacka nej till pengar, om kunden är villig nog att betala stort.

Men vi måste nog erkänna att i Mellanöstern så finns det ingen god sida, så länge som man inte är demokrater i sann demokratisk och jämlik anda.

Tyvärr slutar det nog så här, OM VI INTE LÄR OSS I TID.