I den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina har drönare kommit att spela en central roll. Deras utbredda användning har skapat ett akut behov av effektiva motmedel, även på individ- och plutonsnivå. I detta innovationsklimat har en ny typ av ryskt antidrönarfordon dykt upp, utrustat med ett vapen som väcker både intresse och frågor: en 24-pipigt vapen, som avfyrar hagelpatroner. Denna okonventionella lösning belyser både hagelvapens potential och begränsningar i kampen mot små, snabba och svårfångade drönare.
För att förstå hur ett flerpipig hagelvapen kan fungera mot drönare på stridsavstånd mellan 20 och 100 meter, behöver vi först titta på hagelammunitionens egenskaper. En typisk hagelpatron innehåller en mängd små metallkulor, så kallade hagel, som sprids ut i en konisk formation efter avfyrning. Denna spridning ökar chansen att träffa ett litet och rörligt mål, jämfört med en traditionell kula. På nära håll, upp till cirka 20-40 meter, kan hagel ha förödande effekt på en oskyddad drönare, genom att skada känsliga komponenter som motorer, elektronik och kameror. En skur av hagel kan också skada eller förstöra antenner och andra utskjutande delar, vilket kan störa drönarens kommunikation och navigering. Genom att montera 24 pipor i ett vapen och avfyra dem samtidigt, maximerar man mängden hagel i luften och ökar sannolikheten för att flera hagel träffar målet, vilket kan orsaka tillräcklig skada för att slå ut det. Den ökade mängden hagel som sprids samtidigt ger också en betydligt tätare träffbild.
Effektiviteten av ett flerpipigt hagelvapen minskar dock avsevärt med ökande avstånd. Hagel tappar snabbt hastighet och sprids ut över en större yta, vilket gör det svårare att träffa och orsaka tillräcklig skada på avstånd över 40 meter. På 100 meter är chansen att träffa en liten drönare med tillräckligt många hagel för att neutralisera den relativt liten. Dessutom har hagel sämre penetrationsförmåga än kulor på längre avstånd, vilket gör dem mindre effektiva mot bepansrade drönare, även om dessa är mindre vanliga. Trots dessa begränsningar kan ett flerpipigt hagelvapen, som det på det ryska antidrönarfordonet, ändå vara relativt effektivt i självförsvar mot drönare på nära håll. I en situation där en fientlig drönare närmar sig en trupp eller ett fordon, kan en skur av hagel från ett flerpipigt vapen vara tillräckligt för att slå ut eller skada drönaren innan den hinner nå sitt mål. Vapnet kan därmed erbjuda ett sista lager av försvar, speciellt i situationer där mer avancerade motmedel, som elektronisk krigföring eller luftvärnssystem, inte är tillgängliga eller har misslyckats.
Det är viktigt att komma ihåg att flerpipiga hagelvapen bara är en del av lösningen på drönarhotet. Ett effektivt luftförsvar kräver flera lager av försvar, där olika system kompletterar varandra. Medan flerpipiga hagelvapen kan vara effektiva på nära håll, behövs andra metoder för att bekämpa drönare på längre avstånd eller i större skala. Utvecklingen av specialiserad ammunition, förbättrade siktesmedel och andra tekniska lösningar kan ytterligare öka effektiviteten hos hagelvapen i denna roll. Samtidigt visar erfarenheterna från Ukraina att även enkla och okonventionella metoder kan spela en viktig roll i kampen mot det ständigt växande drönarhotet, och att kampen mot drönare behöver lösningar som är billiga, enkla att framställa och använda, och som kan distribueras i stor skala och användas på den lägsta nivån, av enskilda soldater och i små enheter. De kan inte enbart förlita sig på mer avancerade system som kan vara otillgängliga eller för dyra.
Därför är det vettigt att titta på alla nivåer av luftförsvar, från längre distanser och till ett närförsvar som fungerar om alla andra system fallerar.