Först börjar vi lite lätt med vad är en informationsoperation i lekmannatermer.
En informationsoperation kallades på den gamla goda tiden för propaganda. Propagandan i sig behöver inte vara falsk, men man presenterar den på ett sådant sätt att man uppnår sina mål.
Trenden som jag har sett är att public service försöker få den svenska opinionen att tycka ännu mer om invandring i alla former. Jag ska förklara det efter den initiala lektionen i infooperationer.
Vi börjar först med lite referenser. US Armed Forces Joint Publication 3-13, Information operations. Sen har vi US Army Field Manual 3-13. Och till sist Tactical Commanders Handbook, som har tillämpats i Irak.
Men för att förenkla det hela för er läsare, så kommer jag att ge er en snabb lektion.
Först och främst så kan vi identifiera informationsmiljön, dvs. mottagarna av budskapet. Mina belägg för att public service försöker skapa en positiv bild av invandringen återkommer jag till lite senare.
Först och främst, så kan vi konstatera att det finns fyra typer av mottagare av budskapet.
1. De som är direkt fientliga till budskapet. Här kan vi nog hitta Svenskarnas Parti med väljare.
2. De som är motståndare till budskapet. Här har vi Sverigedemokraterna med väljare.
3. De som är neutrala till budskapet. Här har vi Folkpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Gammalmoderater med sina väljare.
4. De som är positiva till budskapet. Nya moderater, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med väljare hittar vi här.
Informationsoperationen behöver inte inrikta sig mot de positiva, eftersom de är redan övertygade om att en mer eller mindre fri invandring är positiv, även om inställningen baserar sig på olika politiska bevekelsegrunder.
Man behöver inte heller inrikta sig mot de direkt fientliga, eftersom de är en oväsentlig del av väljarbasen. Svensken i gemen är inte rasist, så enkelt är det.
Så vad är målsättningen då.
Målsättning ett är att de neutrala ska inte gå över till att bli motståndare. Dvs. man ska inte köpa Sverigedemokraternas budskap, eller ge Sverigedemokraterna problemformuleringsföreträdet.
Målsättning två är att de som är motståndare till invandring ska fösas över till den neutrala fållan. Det är helt klart så att många röstade på Sverigedemokraterna av ”oro” för öppna hjärtan, utanförskapsområden, bristande integration, bostadsbrist och arbetslöshet. Jag gör här ingen värdering av om oron i sig är berättigad, eller subjektivt upplevd av målgruppen. Det räcker med att konstatera att dessa ämnen har påverkat väljarnas val.
Så då har vi definierat målgrupperna (Target Audience).
Hur ser budskapet ut då? Jo, man har ett antal huvudsakliga budskap, som inom infoops kallas för key messages. Dvs. huvudsakliga budskap, som man hänger upp sitt budskap kring. Dessa delas därefter upp i talepunkter (talking points), dvs. mer konkreta meddelanden.
Vilka key messages kan vi då hitta i flödet av information från public service.
Först och främst vill man påvisa att EU och Schengenområdet är inhumant, genom att döpa hela sin kampanj till Fortress Europe.
Ett talepunkt är att man försöker svartmåla den grekiska polisen. Notera att det finns inga bevis för det som påstås. Vittnet är en person som har försökt att ta sig in i Grekland.
Flera exempel kommer ni säkert ihåg själv i samband med katastrofen i Lampedusa.Kritiken mot italienska lagar när det gäller undsättande av flyktingar till havs var ganska omfattande.
Att EU är dåligt går till och med hem hos Sverigedemokrater. Så här har man inga problem att sälja bilden av ett slutet Europa till både neutrala och motståndare till invandring.
EU-länderna är enligt svenska politiker extra dåliga på att ta ansvar.
Man kan kort och gott summera det med att huvudbudskapet är att Sverige är ett mönsterland när det gäller invandring och övriga EU-länder är det inte. Alltså är problemen med invandring inte relaterade till svenska politiker, utan de andra politikerna i Europa och Bryssel. Ett budskap som går hem.
Den andra viktiga huvudsakliga budskapet är att man försöker få mottagaren att identifiera sig med flyktingen.
Talepunkten är enkel. Man presenterar fyra vänner som försöker ta sig till Europa. Identifieringen försöker man skapa genom att välja en mekanisk ingenjör, kirurg, elektriker och en textilarbetare. Alltså något som de flesta i Sverige kan identifiera sig med. Sen slänger man in lite sympatipoäng med fru och barn kvar i Syrien och lite hjärtsjuka och funktionsnedsatta barn. Kort och gott, ett narrativ som är svårt att värja sig mot.
Ett annat inslag på samma tema är när en SVT-journalist hjälper till med att smuggla in en flykting till Sverige. En rent brottslig handling. Men det som är intressant med denna historia är att den tilltalar ungdomar, som kan identifiera sig med pojken. Bland ungdomar hittar man många som är neutrala eller till och med motståndare till invandring. Så narrativet passar målgruppen och ger dessutom lite Robin Hood-känsla.
Som lök på laxen, så har man dessutom lagt in en smakfull karta, där man kan följa individernas väg till Europa. Perfekt för iPadgenerationen. Och sen blir man glad när man ser att den röda punkten slutar i Sverige. Det märkliga är att ingen reflekterar över alla andra EU-länder som passeras på resan till Sverige. Är det en av Europas sämsta skolor som drar? Eller bidragen?
Summeringen av detta huvudbudskap är att det är människor precis som du och jag som kommer hit. Ingen skillnad i formell och praktiskt kompetens. Nästan svenskar redan, med andra ord. Det enda som behövs är lite SFI, så kan de sätta igång och jobba.
Det tredje viktiga huvudsakliga budskapet är att det är riktigt, riktigt eländigt i Syrien. Och om man har turen att komma till ett flyktingläger i Jordanien och Turkiet, så är det också dåligt. Det avslöjas extra bra av följande fråga från en lyssnare och ett svar från Ekots medarbetare.
”
tanke på att ingen flyr från Syrien direkt till Sverige så känns
migrationsverkets beslut märkligt. Kriget har de väl redan flytt när de
lämnar Syrien till ex. Turkiet?
Hur är förhållandena på de flyktingläger dit människor flyr från kriget?
Borde Sverige hjälpa till mer där?
Johan-Mathias Sommarström, Ekot: Hej JakobÄven om flera flyktingläger i Jordanien och Turkiet fått något högre
standard är det långt ifrån vad vi i Sverige skulle kalla skälig
levnadsstandard. Det är trångt, smutsigt, långa köer till toaletter och
duschar och så många människor på samma ställe, oftast utan meningsfulla
sysslor att utföra, skapar också en spänning. Livet i flyktingläger
måste ses som tillfälligt vilket samtidigt är svårt då det inte syns
något slut på stridigheterna. För många unga finns inte heller något
framtidshopp om man lever i ett flyktingläger, det går inte att utbilda
sig eller skaffa jobb. ”
En annan poäng med det hela skulle kunna vara att få folket att tro det är bra i Sverige. Man slipper fundera på alla nedlagda småort-medelorter, sjukvårdsköer och liknande.
Är det djävligt-fokusera på krig, i det här fallet någon annans. Politiker , media och andra skattepengdiare som förr skulle straffats för förräderi finns det ju gott om, så incitamentet skulle kunna finnas.
Tja, när en programledare står och säger att ett parti ska man inte rösta på, så måste man ändå fundera.
Nu är målgruppen för den programledaren på bolibompa kanske inte den viktigaste. Men ändå.
Och ja, jag hörde det själv, det är ingen myt. Myter får Mona Sahlin syssla med.