Den amerikanska militära uppladdningen i Karibien är inte längre enbart en varning. Med hangarfartyget USS Gerald R. Ford i regionen, 15 000 soldater på plats och president Donald Trump som meddelar att han ”ungefär har bestämt sig”, står vi inför en omedelbar risk för en militär insats mot Venezuela.
I Vita huset har ett beslutsamt krigskabinett – med försvarsminister Pete Hegseth, vicepresident JD Vance och utrikesminister Marco Rubio – lagt fram ”en mängd alternativ”.
Administrationen visar en imponerande vilja att använda hårda maktmedel för att lösa vad man ser som ett direkt hot mot USA. Man har framgångsrikt bedrivit ”Operation Southern Spear”, sänkt knarkbåtar och dödat 80 ”narkoterrorister”.
Men när president Trump nu talar om att utvidga denna operation ”till land”, uppstår en avgörande strategisk fråga: Har administrationen definierat ett tydligt militärt och politiskt slutmål?
Det är uppenbart att det kortsiktiga målet (knarkbåtarna) bara är en del av ett större spel. Det verkliga målet är Nicolás Maduro i Caracas.
Frågan är vilken seger man siktar på.
Det militära slutmålet: Kirurgi eller invasion?
Administrationen talar stolt om sin ”strategiska tvetydighet”, men vad innebär det i praktiken?
- Alternativ 1: Det begränsade slutmålet. Det militära målet är en begränsad, kirurgisk operation. Amerikanska stridspiloter studerar redan Venezuelas luftförsvar. Planer nämner elitenheten Delta Force, experter på ”capture-and-kill”-uppdrag. Det militära slutmålet här är inte ockupation, utan en snabb, chockartad insats för att antingen slå ut regimens ledarskap eller dess militära nyckelkapacitet.
- Alternativ 2: Det odefinierade slutmålet. Vad händer om den kirurgiska operationen misslyckas? Venezuela, å sin sida, mobiliserar 200 000 man. Om Maduro inte faller efter den första salvan, vad är det militära slutmålet då? Har man en plan för en utdragen luftkampanj eller, i värsta fall, en markinvasion?
Att sänka båtar på öppet hav är en sak. Att attackera en suverän stats militära infrastruktur är en helt annan nivå av eskalering.
Det politiska slutmålet: En kollaps inifrån?
Detta leder till den viktigaste frågan: Vad är det politiska slutmålet?
Artikeln antyder att administrationen hoppas på ett ”regimskifte som sker från en intern källa”. Det vill säga, man hoppas att en amerikansk militär attack ska få den venezuelanska militären att vända sig mot Maduro och genomföra en statskupp.
Detta är en klassisk realpolitisk strategi, men också en högriskkalkyl.
- Om det lyckas: USA uppnår maximal utdelning (Maduro bort) med minimal insats (inga amerikanska ockupationstrupper).
- Om det misslyckas: USA har startat ett krig utan en plan för ”dagen efter”. Man riskerar att antingen tvingas till en förödmjukande reträtt eller dras in i exakt den typ av ”oändligt krig” som Trump tidigare lovat att undvika.
Administrationens nya, aggressiva juridiska argument – att knarkkarteller är jämförbara med kombattanter som använder ”kemiska vapen” – visar att de är villiga att skriva om regelboken för att kunna agera.
Pushbacken från allierade som Colombia och Mexiko, samt delar av kongressen, är väntad. Det är det politiska priset för unilateral handlingskraft.
Den centrala frågan kvarstår dock: Har krigskabinettet enats om vad som utgör en seger? Att vara ”tuff mot Maduro” är en hållning, inte ett slutmål. För att ”Operation Southern Spear” ska bli en framgång krävs att Trump, Hegseth och Rubio har en glasklar plan för vad som händer efter att den första roboten träffat sitt mål.