Att använda en nations guldreserv för att finansiera löpande statliga utgifter – även om dessa är av kritisk betydelse för det nationella försvaret – är en åtgärd som i internationella finanskretsar betraktas med betydande skepsis. För kreditvärderingsinstitut som S&P Global, Moody’s och Fitch är en centralbanks oberoende och dess reservers integritet fundamentala pelare för ett lands kreditbetyg. Om Polen väljer att gå vidare med presidentens förslag om ”SAFE 0%”, riskerar landet att utlösa en kedjereaktion som i förlängningen kan göra den ”billiga” guld-finansieringen till en dyrköpt läxa.
Kreditvärderingsinstituten bedömer inte bara en stats skuldsättning i relation till BNP, utan även dess förmåga att hantera externa chocker. Polens guldreserv, som under de senaste åren vuxit till att bli en av Europas mest betydande, fungerar som en psykologisk och finansiell mur mot marknadsvolatilitet. Att börja tärna på denna reserv, eller att använda dess orealiserade vinster för att täcka budgethål, sänder en signal om att statskassan är hårt pressad. För en investerare ser det inte ut som en strategisk tillgångsallokering, utan snarare som ett tecken på att de konventionella finansieringsvägarna – såsom EU-lån eller den internationella obligationsmarknaden – är stängda eller politiskt oacceptabla.
En av de mest kritiska aspekterna är risken för vad som kallas ”monetär finansiering”. Om Polens centralbank (NBP) tvingas eller väljer att transferera vinster från guldreserven direkt till försvarsmateriel, suddas gränsen mellan penningpolitik och finanspolitik ut. Marknadens förtroende för zlotyn bygger på att centralbanken prioriterar prisstabilitet framför regeringens investeringsbehov. Om kreditvärderingsinstituten bedömer att centralbanken blivit ett instrument för statens upprustningsplaner, ökar risken för en nedgradering av Polens kreditbetyg. En sådan nedgradering skulle omedelbart leda till högre räntekrav på landets övriga statsskuld, vilket ironiskt nog skulle kunna kosta mer i ökade ränteutgifter än vad man ”sparar” på att undvika EU-lånen.
Därtill kommer likviditetsaspekten. EU:s försvarslån erbjuder en strukturerad, långsiktig finansiering med mycket låg riskprofil. Att istället binda upp eller förbruka guldreserver minskar Polens finansiella manöverutrymme vid en framtida valutakris. I en situation där kriget i grannlandet Ukraina skulle eskalera ytterligare, är guldreserven den ultimata garanten för att den polska staten kan upprätthålla sina internationella betalningsåtaganden. Att ”spendera” denna försäkring i förtid kan av marknaden tolkas som ett oansvarigt risktagande, vilket i sin tur pressar upp de riskpremier som polska banker och företag tvingas betala vid internationell upplåning.
Ur ett rent statsfinansiellt perspektiv framstår därför guldalternativet som en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Medan EU-lånen ökar den formella statsskulden, gör de det under ordnade former som marknaden förstår och accepterar. Guldalternativet däremot, skapar en institutionell osäkerhet kring centralbankens roll. För Polen, som strävar efter att vara en regional stormakt och en stabil destination för utländska investeringar, kan den politiska vinsten av att stå oberoende från Bryssel snabbt överskuggas av den ekonomiska kostnaden av ett försämrat förtroende på de globala kapitalmarknaderna. I slutändan är den dyraste krediten inte den med ränta, utan den som ges till en nation vars institutionella fundament börjat svaja.
Statsmannen har själv pratat någon gång med ekonomer som har jobbat på riksbanken och kan bara konstatera att en konstant nivå för statliga lån är lika bra som att du har ett jämnt flöde på ett kreditkort. Kort och gott, man blir kreditvärdig och en mindre risk än om man plötsligt behöver öka sin kredit från noll. Eller så kompromissar man genom att låna delar av EU och finansiera delar med hjälp av guldreserven.