Visionen om en modern sidenväg genom Mellanöstern, den så kallade ”India-Middle East-Europe Economic Corridor” (IMEC), presenterades med fanfarer vid G20-mötet i Indien. Denna ambitiösa plan, stödd av bland annat USA, EU, Indien och Saudiarabien, syftar till att knyta samman Indien, Mellanöstern och Europa genom en snillrik väv av järnvägar, hamnar, datakablar och energiledningar. Men kan en sådan djärv satsning verkligen leda till ökad stabilitet i en region präglad av konflikter, eller riskerar den att tända gnistan till nya motsättningar?
På pappret ser IMEC ut som en vinnande formel för alla inblandade. Indien ser en chans att stärka sin roll i globala värdekedjor och balansera Kinas växande inflytande, medan gulfstaterna lockas av möjligheten att diversifiera sina ekonomier och säkra sin position som nav i den globala handeln. Europa, å sin sida, kan dra nytta av nya handelsförbindelser och säkrare energitillförsel. För USA representerar korridoren ett strategiskt motdrag mot Kinas ”Nya Sidenvägen” och ett verktyg för att främja stabilitet genom ekonomisk integration.
Men som så ofta i Mellanöstern är verkligheten mer komplicerad än ritbordet. Kriget i Gaza och Houthiernas attacker mot sjöfarten i Röda havet har kastat en skugga över projektet och visat på de akuta säkerhetsutmaningar som präglar regionen. Irans agerande, inte minst genom sitt stöd till Hamas och Houthierna, utgör ett uppenbart hot mot korridorens framtid. Teherans rädsla för att marginaliseras av en allt tätare regional integration kring Israel är en stark drivkraft bakom deras destabiliserande handlingar.
Men Iran är inte den enda aktören med invändningar. Turkiets president Erdoğan har öppet uttryckt sitt missnöje med att vara exkluderad och driver istället på för en alternativ landrutt via Irak och Turkiet. Även Egypten, vars ekonomi är starkt beroende av Suezkanalen, ser med oro på hur IMEC kan leda till minskade intäkter. Denna konkurrens mellan regionala makter om handelsvägar och inflytande riskerar att fördjupa existerande motsättningar och skapa nya konfliktytor. Det handlar inte bara om ekonomiska intressen, utan om maktspel och geopolitiska ambitioner.
En annan stötesten är den enorma prislappen och de praktiska utmaningarna med att genomföra ett så gigantiskt infrastrukturprojekt. Vem ska betala? Hur ska man hantera de komplexa regelverk och byråkratiska hinder som finns i de olika länderna? Och hur ska man garantera säkerheten för transporter genom områden som präglas av politisk instabilitet och väpnade grupper?
Trots dessa utmaningar finns det de som ser IMEC som en potentiell katalysator för fred och samarbete. Genom att knyta samman regionen ekonomiskt, menar de, kan man skapa ömsesidiga beroenden som minskar risken för konflikter. Kanske kan en återuppbyggd hamn i Gaza bli en del av korridoren och därmed ge palestinierna en ekonomisk livlina och ett incitament för fred. Kanske kan nya handelsvägar bli ett sätt att engagera länder som Syrien och Libanon i ett konstruktivt samarbete, och därmed minska Irans, och även Rysslands, inflytande.
Men dessa förhoppningar vilar på en skör grund. Ska IMEC bli en brobyggare snarare än en ny källa till konflikt krävs det mer än bara vackra visioner och storslagna planer. Det krävs en genuin politisk vilja till samarbete, en vilja att kompromissa och överbrygga motsättningar. Det krävs också en realistisk syn på de säkerhetsutmaningar som präglar regionen och en strategi för att hantera dem. USA:s roll blir här avgörande, men frågan är om den nya administrationen har förmågan och uthålligheten att axla den uppgiften.
IMEC är en vision som kan antingen bli en historisk framgång eller ett kostsamt misslyckande. Vägen framåt är kantad av både möjligheter och risker. Om korridoren ska bli en motor för fred och välstånd, eller om den istället ska bli en ny gnista i en redan explosiv region, återstår att se. En sak är dock säker: IMEC har potentialen att omforma spelplanen i Mellanöstern, på gott och ont.
Statsmannen undrar om regionens aktörer, och stormakterna, kan spela sina kort rätt. Tyvärr så är jag pessimist, så kan man i alla fall bli positivt överraskad i framtiden.