Homo politicus defecit

Vi styrs av misslyckade politiker idag. Så enkelt är det, och jag ska beskriva varför. Men först ska vi rekapitulera lite historia och klokskap som man bör fundera över.

Om vi tar det här med pengar, för trots allt så handlar allt om pengar och de möjligheter som en förmögenhet ger. Man brukar säga att den första generationen förvärvar, den andra generationen förvaltar och den tredje generationen fördärvar. Den analogin kan vi gott tillämpa på staten Sverige.

Den första generationen var de som förvärvade. Vi kan gott erkänna att socialdemokratin har tjänat Sverige väl genom historien. Det som började med förvärvandet av en ”förmögenhet” avseende Svenska förhållanden var i stort ett arbete som Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson gjorde. De skapade grunderna för både folkhemmet och de sociala kontraktet med det svenska folket. Däri inbegreps ett antal begrepp som till exempel den svenska neutraliteten under andra världskriget. Det var helt enkelt en analys som socialdemokraterna gjorde att man tjänade inget på att gå med i kriget och allt på att hålla sig utanför. Förutom att svensk krigsförmåga var obefintlig på grund av ett katatstrofalt försvarsbeslut 1925.

Bra nog för Sverige, så klarade man sig undan kriget med lite eftergifter och medlöper till höger och vänster, när det passade. Inte kanske den snyggaste historien, men pragmatiskt och realpolitiskt. Sen kom nästa generation socialdemokrater som förvaltade folkhemmet. Dit hör Tage Erlander och Olof Palme. Socialdemokraterna förvaltade Sverige väl ända fram till början av 70-talet, då man började försöka att realisera sitt socialistiska utopia, gärna med modeller från föregångslandet den tyska demokratiska republiken. Eller på ren svenska, man försökte köpa väljare genom att öka välfärdstjänsterna till en nivå som varken företagen och skattebetalarna kunde eller ville betala för. Därefter fortsatte den med ett antal regeringsväxlingar mellan höger och vänstern. Så fördärvandet började ordentligt på 80-talet.

Vad hände sen då? På 90-talet bröt de kommunistiska länderna ihop och det skapade till början inte så stora problem, förutom Jugoslaviens sammanbrott. Jugoslaviska flyktingar kom en masse till Europeiska länder, inkluderat Sverige. Svenskarna var ett ganska naturligt land för många jugoslaver att fly till, då det fanns en stor grupp jugoslaver i landet som kom med arbetskraftinvandringen till den svenska industrin på 60- och 70-talet. Men även denna i dagens mått sett relativt lilla flyktingskara skapade stora friktioner i samhället på den tiden. Och vissa friktioner finns fortfarande kvar, främst kopplat till vissa grupper från ex-Jugoslavien som har både hederskulturer och i vissa fall rena livsstilskriminella inslag.

Men slutade fördärvet här? Nej, faktiskt inte. Det svenska samhället kunde trots finanskris och kanske tack vare EU-medlemskap att hantera de problem som man hade.

Men det är nu under 90-talet som de misslyckade politikerna börjar göra sin entré på den politiska arenan. Anders Isaksson skrev boken ”Den politiska adeln”, som på ett bra sätt beskriver den nepotism som har frodats bland de politiska partierna, främst inom socialdemokratin. Eftersom socialdemokratin hade varit det statsbärande och dominanta partiet under hela 1900-talet i Sverige, så har partiet haft bäst möjligheter att inom den offentliga strukturen skapa poster för partimedlemmar och övriga som har tjänat partiet väl.

Det som är problemet med den nya generationen politiker som äntrar scenen under 1900-talets slut är just att de har ingen erfarenhet från det som jag kallar för LHS, dvs. livets hårda skola. Man har skolats in i systemet genom Unga Örnar, SSU, facket eller andra poster och fått släktingars och vänners stöd under sin karriär. Kort och gott så har man inte kunnat relatera till vanliga svenskars problem eller upplevelser om samhället, skolan, arbeten och så vidare.

Utöver en utveckling där nuvarande generation politiker saknar insikt i samhällets realiteter, så har en globalisering pådriven av teknologisk utveckling lett till en konkurrens som svensk industri inte har kunnat hantera. Vi har sett varvsindustri försvinna, teko-industri, tillverkningsindustri och även numera relativt kvalificerad industri som telekommunikationer och läkemedelsindustri på väg ut från svensk arbetsmarknad.

Vilka indikatorer har jag då på att dagens politiker är misslyckade och kan inte hantera realiteter och/eller realpolitik?

För det första är det helt klart att Ryssland med president Putin i spetsen har brutit en internationell överenskommelse där man har garanterat staten Ukrainas suveränitet. Ryssland har visat att man hedrar inte överenskommelser som man har ingått, om det inte passar den ryska politiska diskursen. Sammalunda kan man se på det ryska annekterandet av delar av Georgien och även i en så liten sak som kidnappandet av en estnisk säkerhetspolis från estniskt territorium.

Så vad gör svenska misslyckade politiker då? Jo, man ingår en försvarsöverenskommelse som kommer att FORTSÄTTA ATT MINSKA svensk försvarsförmåga. Så vi har en försvarpolitisk grund som bygger på evig europeisk fred med bland annat Ryssland och trots att ryssarna har visat att de inte längre spelar på den spelplanen, så fortsätter de misslyckade svenska politikerna med en politik, som hade helt andra bevekelsegrunder. Dessutom, så även denna minskande ambition är försvaret underfinansierat. Bara för att man ökat antalet kronor, så betyder det inte att det är en satsning, det är snarare en något mindre katastrofal, men likväl katastrofal minskning sett i förhållande till den ryska förmågan och viljan, som vi ser idag.

Ett annat tecken inom svensk säkerhetspolitik idag är oviljan att faktiskt diskutera vad politiken innehåller, förutom ren plakatpolitik. Att ett granlands president tolkar den svenska solidaritetsdoktrinen som ett skämt är ganska oroande. Det betyder att svenska politiker är inte trovärdiga i sina försäkringar om att man kommer att kunna ge ett reellt stöd till granländerna. Därvidlag kan vi nog också realpolitisk dra slutsatsen att ingen har heller ett större intresse att hjälpa Sverige med reella resurser om det skorpar till sig. Men en politisk adel som lever i plakatpolitikens värld med kommunikationsbudskap, PR-byråer och nödvändiga icke-förpliktigande pudlar kan fortsätta vidare utan att reflektera över säkerhetspolitikens realiteter.

Alltså är de misslyckade svenska politikerna helt oförmögna att hantera säkerhetspolitiken.

Vi kan titta på ett annat politikområde. Det som lite förskönat kallas för ”invandring”. Här är skulden inte så stor hos socialdemokraterna som hos Alliansen och framförallt Alliansens största parti, nämligen de nya moderatena. Sverigedemokraterna har vunnit stort på denna oförmåga att hantera invandringen. Idag Svergies tredje största parti, snart kanske näst största parti. Bakom Alliansens misslyckande ligger det både humanistiskt och liberalt tankegods. Det är självklart att man vill hjälpa människor i nöd, men tyvärr har asylsystemet havererat genom missbruk och fusk i industiell omfattning. Volymfrågorna får inte diskuteras. Fri rörlighet för arbete är ett liberalt ideal.

Men vad är problemet inom invandringen som de misslyckade politikerna missar?

För det första, om vi tar de som söker asyl. Mängden av ”borttappade” svenska pass, industrin bakom människosmugglingen och även de osannolika asylhistorerna som inte underbyggs av någon form av identitetshandlingar eller andra stöddokument är en kraftfull indikator på att de flesta som söker asyl i Sverige är faktiskt inte asylsökande, utan söker ett bättre liv. Inget fel i att söka sig till ett bättre liv, men inget som är en mänsklig rättighet i grunden och framförallt inget som man kan kräva att svenska skattebetalare ska finansiera.

För det andra så finns de så kallade EU-migranterna, som inte har några lagliga skäl att uppehålla sig i Sverige, om de inte är hitflyttade enligt EU:s principer för arbetskraftinvandring. Men nu är det så att enligt olika bedömare så har mellan 160.000 och 475.000 arbeten försvunnit i Sverige sen 2000-talets början. Samtidigt har vi ungefär 400.000 arbetslösa invånare i riket. De arbeten som finns är i regel sådana som kräver höga kvalifikationer eller minst en utbildning som är på gymnasienivå. Vilket de flesta som söker ett bättre liv i Sverige och EU-migranter inte har. Kort och gott, de är inte kompetensmässigt konkurrenskraftiga och därmed är de hänvisade till välfärdssystemen, dvs. de kommer alltid att vara en belastning för skattebetalarna, dvs. våra gemensamma resurser.

Invandringen idag kostar, den är inte ekonomiskt lönsam och kommer inte heller att bli det i framtiden.

Spiken i kistan kom när jag läste Maria-Pia Boëthius artikel i ETC om att maktelitens tid är förbi. För en gångs skull håller jag med en socialist till 100%. Det är nämligen så att dagens politiska adel fick sin makt, inte genom folket, utan genom sina föräldrar, släktingar och vänner. Folket fortsatte att snällt rösta på varumärken, utan att observera att innehållet hade bytts ut över tiden från äkta politiker, framförallt äkta realpolitiker till plakatpolitiker, som på fullt allvar tror att politik skapas genom att säga de rätta sakerna.

Tyvärr är det så att det är de rätta sakerna som måste göras, inte sägas som gäller. Pennan är förvisso mäktigare än svärdet, men bara om man realiserar det som nedtecknats av pennan. Tyvärr tror de misslyckade politikerna i Sverige att så länge som plakatpolitiken återfinns på tidningarnas rubriker och i media, så har politiken lyckats. Dessa misslyckade politker finns tyvärr i alla svenska riksdagspartier, oavsett politisk ideologi.

Jag har några saker att säga till dessa politiska misslyckanden.

För det första, ni måste skapa förutsättningar för nya jobb i den privata sektorn, helst den exporterande. Det är det enda sättet att skapa mer förmögenhet att fördela i välfärd och andra samhällstjänster.

För det andra, ni kan inte öka folkmängden, om det inte finns fler arbeten att gå till. Om ni inte vill tunna ut samhällets välfärdssystem ytterligare genom att fördela samma summa förmögenhet på fler personer.

För det tredje, ta säkerhetspolitiken på allvar. För inte tror ni väl på riktigt att svenskarna skulle få det bättre med rysk demokrati, islamistisk stat eller för den delen en total europeisk överstatlighet?

Den svenska revolutionen kommer inte att komma, eftersom svensken är en pacificerad humanistisk varelse. Det tråkiga med den inställningen är att det kommer alltid att finnas någon som fyller ett maktvaacum, även när det gäller samhällets våldsmonopol.

Nu får de misslyckade politkerna ursäkta mig, men jag vill inte att detta våldsmonopl ska innehas vare sig av grannen från AFA, busschauffören som är medlem i Rinkebys shariapolis eller för den delen den liberala kapitalisten som bedriver rovdrift på sina underbetalda medmänniskor.

Jag vill att samhället ska inriktas till att vara fortsatt humanistiskt, mänskligt, generöst och demokratiskt, men utan att glömma att i ett samhällskontrakt måste man också ställa krav gentemot både nuvarande befolkning och alla som önskar komma hit.


Till dessa krav hör absoluta värden som inte får vara förhandlingsbara. Till exempel att allas människovärde ska alltid vara lika. Och att lagen ska vara lika för alla, alltid. Och sist men inte minst, att demokrati är den enda acceptabla samhällsmodellen för vårt samhälle.


Sist men inte minst, just nu befinner sig svenska politker och svenska väljare i förnekelsefasen. Politikerna vill inte se de reella problemen och väljarna vill inte se att de har röstat på misslyckade politiker. Snart kommer båda grupperna att få hantera sin förnekelse och får kanske insikt. Frågan är bara, vad blir resultate av insikten?