I en artikel på Newsmill beskriver Adam Cwejman och Emma Widman hur dåligt de anser att en satsning på JAS39 Gripen och E/F/NG är för Försvarsmakten. Självklart ställer skribenterna grupper mot grupper, i det här fallet Flygvapnet mot Armén i det realekonomiska sänket som försvarsbudgeten har blivit under nya Moderaternas ledning.
Rent tekniskt är troligen JAS 39 C/D det bästa enmotoriga multirollflygplan som man kan köpa ”här och nu” för vettiga pengar och driftkostnader över en livscykel. Det är till och med så att beroende på hur man räknar drifttimmar, så är en JAS39 billigare i drift än en stridsvagn 122. Det räcker med att titta i det interna budgetpriserna som Försvarsmakten har för respektive system om ni inte tror mig. Men det viktigaste är att vissa kunder som t.ex. Tjeckien har bevisat att man kan få ut väldigt mycket effekt från en liten flotta av Gripenflygplan.
Troligen finns det en ”liberal” frihandelsagenda bakom deras uttalanden, där man förordar både NATO-medlemskap och att man ska i sann konsekvens köpa amerikanska flygplan. Att Sverige skulle dräneras på flygteknisk kompetens och att man överlåter marknaden i praktiken till en säkerhetspolitisk aktör känns tvivelaktigt både i ett försvars- och industripolitiskt sammanhang. Vilka amerikanska flygplan har då bättre kapacitet än Gripensystemet? Möjligen kommande F-35, om vi får tro norrmännen, men det skulle innebära ett väldigt dyrt flygvapen för att ersätta Gripen med F-35. Vi kan med gott samvete anta att F-35, som INTE finns idag, kommer att kosta fem gånger mer per flygtimma. Eller i andra termer, att vi ska gå ner till ett flygvapen på ca 20 flygplan. Med tanke på att ryssarna håller på att ta fram PAK-FA, så hänvisar jag gladeligen till Air Power Australia för att jämföra framförallt F-35 mot PAK-FA. I den jämförelsen kan man nog konstatera att ett fåtal F-35 inte är bättre än fler Gripen för att säkerställa svensk handlingsfrihet i närområdet.
Här är skribenterna ännu värre ute. De väger en armé på 28.200 soldater mot Gripen. För det första kan vi konstatera att en stor del av den armén kommer att ha en beredskap på 90 dagar plus (R90). I praktiken kommer det kanske att finnas ett förstärkt kompani på 150 man på P7 plus ett antal hemvärnskompanier gripbara mer eller mindre omedelbart. Detta oavsett vilka omfall som Försvarmakten planerar för. Så för att svenska politiker ska kunna hävda svenskt territorium, så måste de på ett säkert sätt kunna garantera att främmande makt inte får tillträde till svenskt territorium. Detta är inte ett säkerhetspolitiskt yttrande, utan ett konkret faktum.
Fortfarande finns det osäkerheter rörande Rysslands framtida säkerhetspolitiska riktning och Sverige ligger definitivt inom ryskt maktintresse. Det hade räckt att skribenterna tittade på SVT:s Dokument Utifrån om Putins Ryssland för att förstå vilka osäkerheter som råder och på hur lösa grunder Ryssland kan ta till vapen i en konflikt. Faktum är att Rysslands blixtkrig mot Georgien var den väckarklockan som fick Regeringen att förstå att den strategiska timeouten var över och att det var dags att fokusera på det nationella försvaret.
Dessa stridskrafter har som uttalad operativ idé att förneka en motståndare tillträde till svenskt territorium i form av fast mark under kängorna. Det är mycket lättare att sänka ett trupptransportfartyg med 500 marininfanterisoldater med en ubåt eller att med en Gripen skjuta ner en flygtransport med 100 stycken soldater ur de luftburna styrkorna än att bekämpa dessa i Stockholm. Ryssland har den militära kapaciteten idag att genomföra både luftlandsättning och marin landsättning, vilket bevisats under senare års stora övningar, såsom bland annat Ladoga 2009.
Jag hoppas innerligen att skribenterna inte tror att högvakten skulle slå 500 ryska marininfanterister, för så korkade kan de ju inte vara. För övrigt så planerar inte ryssar med så små insatser, vilket bevisades av Georgienkriget och även de senare övningarna.
För att travestera på försvarsministerns uttryck ”här och nu” 2014, så är det tyvärr bara tomma ord.
Realistiskt analyserat så kommer inte Försvarsmaktens markstridsgrupper att på något sätt kunna vinna över ryska dito. Det enda sättet är att förhindra tillträde till svenskt territorium. Detta görs bäst i havet av Marinen och i luften av Flygvapnet. Det är sannolikt det som försvarsministern hoppas på om det blir säkerhetspolitiskt jobbigt i Östersjön.
Att då som skribenterna hoppas kunna verka mot ryska stridskrafter med antaget 20 stycken F-35 på ett effektivare sätt än 100 stycken Gripen i sjömåls/jaktmod är verkligen korkat och tyder på att skribenterna inte borde betros svårare matematiska uppgifter, såsom statsbudgetar eller annat som involverar medmänniskornas väl och ve.
En sak är säker, min röst tillhör inte folkpartiet så länge som LUF-broilers uttalar sig synnerligen obegåvat inom ett mycket seriöst politikområde som försvarspolitik.
Och då vill jag fortsätta meningen med: -”……. på eget territorium.”