Vi börjar med det banala.
MP visar på att en cykel är mer energieffektiv som transportmedel än en bil. Vilken fantastisk politisk och vetenskaplig upptäckt. Att flytta på en person på 50-100 kg plus en cykel på 10-20 kg kostar alltså mindre energi än att flytta på en bil som väger 1300-2000 kg plus förare/passagerare. Och att en tvåtons bil tar mer plats på en parkeringsruta än en cykel är också en helt fantastisk upptäckt.
För det första, du kan bara transportera dig själv och en relativt lätt packning säkert.
För det andra, i Sverige har vi något som kallas för VINTER, och då är cykel som minst bara mycket riskabelt och som mest livsfarligt.
För det tredje, cyklar har en tendens att försvinna eller bli sönderslagna, var man än parkerar dem.
Fördelarna med en bil är att man faktiskt kan ta sig fram fortare än 10 km/h. Och att de flesta har kanske 20-40 km till jobbet. Plus att man får plats med mer packning/bagage i en bil.
Men det är klart, alla miljöpartister som bor på Södermalm kan ju inte tänka sig dessa problem, då de bara leker dödsryttare i trafiken när de cyklar bland bilar, mot enkelriktat och över övergångsställen i strid med vägtrafikförordningen.
Ännu ett bevis för flummig politik. Här vill man alltså införa en rätt till nödvärn för att skydda känsliga naturmiljöer och djurplågeri. Det här känns lite skumt. Vi har ju miljödomstolar som ska avgöra vad som är känsligt och skyddsvärt i naturen, alltså har lagstiftarna redan omhändertagit detta. Och vi har en av världens strängaste djurskyddslagstiftningar. Så varför ska då någon överpröva lagstiftarens arbete på eget bevåg?
Det här är helt enkelt ett utslag av att miljörörelsen alltid har rätt, även när de har fel. Och det är en begynnande tendens till att stötta militanta veganer och andra småterrorister.
Den nödvärnsrätt som finns i dagens lagstiftning är ganska klar. Man får som enskild person använda våld för att skydda sig själv, annan person eller ekonomiska värden. För de flesta människor är brott mot människor och ekonomiska värden ganska lätt att känna igen. På ren svenska, så vet vi helt enkelt ganska reflexmässigt hur en misshandel eller skadegörelse ser ut.
Men när vi börjar tala om naturmiljöer eller djurplågeri, då finns det många fall som kan debatteras huruvida det är hot mot miljön eller djurplågeri som man försöker avvärja genom en nödvärnsrätt.
Jag förutsätter att miljödomstolen har bättre koll på den fyrtåiga svartskrikans livsbetingelser än en desperat lokal ornitolog. Eller för den delen så tror jag att kommunens djurskyddshandläggare är bättre rustade för att identifiera vad som är djurplågeri än någon som tycker att minsann bor inte grisarna lite för tätt.