Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 utgör ett flagrant brott mot folkrätten och FN-stadgans grundläggande principer. Aggressionskriget har orsakat enormt lidande och förstörelse, och hotar den europeiska säkerhetsordningen. I denna essä kommer jag att argumentera för att NATO har en folkrättslig skyldighet att fortsätta stödja Ukrainas försvarskrig mot Rysslands illegala aggression.
FN-stadgans förbud mot våldsanvändning:
FN-stadgans artikel 2.4 förbjuder stater att använda våld eller hot om våld mot andra staters territoriella integritet eller politiska oberoende. Rysslands invasion av Ukraina är ett uppenbart brott mot denna grundläggande princip. Inget av de skäl som Ryssland har anfört för att rättfärdiga invasionen – att skydda ryskspråkiga minoriteter, att förhindra NATO:s expansion eller att ”denazifiera” Ukraina – är giltiga enligt folkrätten.
Rätten till självförsvar:
FN-stadgans artikel 51 erkänner staters inneboende rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp. Ukraina har således en folkrättslig rätt att försvara sig mot Rysslands aggression, och att begära hjälp från andra stater. NATO:s stöd till Ukraina är därför helt i linje med FN-stadgan.
Principen om icke-intervention:
Principen om icke-intervention förbjuder stater att intervenera i andra staters inre angelägenheter. Ryssland har dock genom sin invasion grovt brutit mot denna princip. NATO:s stöd till Ukraina kan inte ses som en intervention i Ukrainas inre angelägenheter, eftersom det sker på begäran av den ukrainska regeringen och syftar till att hjälpa Ukraina att utöva sin rätt till självförsvar.
Skydd av mänskliga rättigheter:
Rysslands krigföring i Ukraina har lett till omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. FN-stadgan och internationell humanitär rätt ålägger stater att skydda civila och respektera mänskliga rättigheter i väpnade konflikter. NATO:s stöd till Ukraina kan ses som en del av ett gemensamt ansvar att skydda civila och förhindra ytterligare kränkningar av mänskliga rättigheter.
Säkerhetsrådets ansvar:
FN:s säkerhetsråd har det primära ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Ryssland har dock som permanent medlem i säkerhetsrådet blockerat alla försök att fördöma invasionen av Ukraina. Detta har skapat ett dödläge i säkerhetsrådet och undergrävt dess förmåga att agera. I avsaknad av en fungerande säkerhetsrådsresolution har NATO en ännu större skyldighet att agera för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Slutsats:
Rysslands krig mot Ukraina är ett allvarligt brott mot folkrätten och ett hot mot den europeiska säkerhetsordningen. NATO har en folkrättslig skyldighet att fortsätta stödja Ukrainas försvarskrig och att vidta alla nödvändiga åtgärder för att avskräcka Ryssland från ytterligare aggression. Att ge efter för Rysslands hot och aggression skulle vara att undergräva FN-stadgans grundläggande principer och skapa ett farligt prejudikat för framtida konflikter.
Utöver FN-stadgan finns det en rad andra folkrättsliga principer och regler som stödjer NATO:s agerande:
- Principen om staters suveräna likställdhet: Alla stater är suveräna och jämlika enligt folkrätten. Rysslands försök att diktera Ukrainas utrikespolitik och säkerhetspolitiska val är ett brott mot denna princip.
- Principen om territoriell integritet: Staters territorium är okränkbart. Rysslands annektering av Krim och dess försök att annektera ytterligare ukrainska territorier är ett brott mot denna princip.
- Förbudet mot folkmord: Folkmordskonventionen förbjuder handlingar som begås i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp. Rysslands krigföring i Ukraina har inslag av folkmord, då den riktar sig mot den ukrainska nationella identiteten och syftar till att utplåna den ukrainska kulturen.
- Förbudet mot brott mot mänskligheten: Romstadgan för Internationella Brottmålsdomstolen definierar brott mot mänskligheten som omfattande eller systematiska angrepp riktade mot civilbefolkningen. Rysslands krigföring i Ukraina har lett till omfattande brott mot mänskligheten, inklusive mord, tortyr, våldtäkt och tvångsförflyttningar.
NATO:s stöd till Ukraina är inte bara en fråga om att upprätthålla folkrätten, utan också en fråga om att försvara demokratiska värden och den regelbaserade internationella ordningen. Rysslands aggression hotar den liberala demokratin och de mänskliga rättigheterna. Genom att stödja Ukraina sänder NATO ett tydligt budskap om att aggression inte lönar sig och att den regelbaserade internationella ordningen är värd att försvara.
Det är viktigt att NATO fortsätter att vara enad och beslutsam i sitt stöd till Ukraina. Alliansen måste vara beredd att vidta ytterligare åtgärder för att avskräcka Ryssland från ytterligare aggression, inklusive att stärka sin militära närvaro i Östeuropa och att införa ytterligare sanktioner mot Ryssland. Det är också viktigt att NATO fortsätter att arbeta för en diplomatisk lösning på konflikten, men en sådan lösning får inte ske på bekostnad av Ukrainas suveränitet och territoriella integritet.
Avslutningsvis vill jag betona att NATO:s stöd till Ukraina är en moralisk såväl som en folkrättslig skyldighet. Det ukrainska folket kämpar för sin frihet och demokrati mot en brutal och illegal aggression. NATO har en skyldighet att stå vid deras sida och hjälpa dem att segra.