Medan det svenska försvarsmaskineriet maler på i sedvanlig byråkratisk takt, agerar vår viktigaste allierade med blixtens hastighet. Pentagon har precis genomfört sin första ”Top Drone”-skola i Indiana. Syftet är glasklart: total ”drönardominans”. För Sverige borde detta vara en väckarklocka som ringer på högsta volym. Vi behöver omedelbart inrätta ett nationellt center för drönarkrigföring – inte om fem år, utan nu.
I Indiana, på Camp Atterbury, har USA:s försvarsdepartement insett att framtidens luftstrid inte bara handlar om jaktpiloter i mångmiljardplan. Det handlar om 19-åringar med VR-glasögon och en handkontroll.
Under övningen ”T-REX” samlade Pentagon operatörer från armén och marinkåren för att testa både offensiva svärmar och defensiva motmedel i realistiska miljöer. Man flög allt från fiberoptiskt styrda drönare (som är immuna mot störning) till snabba FPV-enheter i stadsmiljö.
USA förstår vad kriget i Ukraina har lärt oss: Den som kontrollerar drönarna, kontrollerar slagfältet.
Ett svenskt ”Top Drone” – en existentiell nödvändighet
Sverige kan inte vänta. Vi måste kopiera konceptet rakt av. Vi behöver en nationell drönarskola där vi massutbildar instruktörer och operatörer från samtliga förbandsgrenar.
Detta kan inte vara en nischad angelägenhet för specialförbanden eller underrättelsetjänsten. I modern krigföring är drönaren lika fundamental som automatkarbinen. Varje skyttegrupp, varje hemvärnspluton och varje stridsbåt måste ha förmågan att både verka med drönare och skydda sig mot dem.
En svensk ”Top Drone”-skola måste fokusera på två saker samtidigt:
- Offensiv förmåga: Att lära svenska soldater att flyga billiga, kommersiella drönare riggade med sprängmedel. Att navigera i tät svensk skog och i stadsmiljö utan GPS-stöd. Att använda drönare för att leda artilleri och granatkastare i realtid.
- Defensiv överlevnad: Det USA kallar ”Counter-UAS”. Om du inte vet hur du ska skjuta ner, störa ut eller gömma dig för en drönare, är du död. På Pentagons skola testar man sensorer och störsändare live. Det måste vi också göra. Vi kan inte öva mot en tänkt fiende som inte syns; vi måste öva mot verkliga drönarsvärmar som försöker ”döda” oss.
Bort från ”materiel-fällan”
Sverige har en tendens att fastna i ”materiel-fällan”. Vi köper dyra, sofistikerade system i små serier. Men drönarkrigföring handlar om volym och anpassning. Det handlar om ”attritable” system – saker som är så billiga att det inte gör något om de går sönder.
Pentagons initiativ visar vägen: de bjuder in industrin, testar prototyper direkt i fält och itererar snabbt. De väntar inte på en tioårig utredning.
Ett svenskt drönarcenter skulle kunna bli en smältdegel där Försvarsmakten möter både försvarsindustrin och den civila tech-sektorn. Där vi lär oss hur man 3D-printar reservdelar i fält och hur man programmerar om drönare över natten för att möta nya hot.
Tiden är vår fiende
Om karteller i Mexiko och miliser i Sudan redan har anammat denna teknik, har en högteknologisk industrination som Sverige inga ursäkter.
Vi har geografin – våra skogar och skärgårdar är perfekta övningsområden. Vi har kompetensen. Vad vi saknar är det institutionella fokuset.
USA har visat vägen med ”Top Drone”. De inser att nästa generations ”Top Gun”-pilot inte sitter i en cockpit, utan hukar i ett dike med en bildskärm. Det är dags för Sverige att inse detsamma. Inrätta skolan, kalla in förbanden och börja flyga.