Premiär för ett gästinlägg av Stellan Egeland, som är politiker på Åland.
Det talade ordet gäller!
”Talman, lagting, åhörare! Trots den ekonomiska krisen, när man hoppas på en viss återhållsamhet, så kom den här motionen lika oväntat som en baksmälla efter en rejäl firmafest.
Tidens melodi är att göra jämställdhetsfrågor av allt, precis allt. Återigen så får vi se identitetspolitiken som tar ett av verktygen ur den gigantiska ”Vi och dom-verktygslådan”. För det är just vad detta handlar om, att på ytterligare ett plan visa vad man anser vara en stor orättvisa mellan könen och ytterligare slå in en kil mellan dessa.
Jag vet att det finns massor av kvinnor som verkligen avskyr att man har kapat den verkliga kvinnokampen för att skapa denna typ av offerkult. Kvinnor som inte varken vill ha eller behöver allmosor, kvinnor som håller tyst i fikarummen eftersom de vet att den sociala utfrysningen av de som tycker fel, är total. Idag tänkte jag att jag bland annat skulle föra deras talan.
Skattefinansierade mensskydd, ja, det kan ju låta bra. Det är idag en kostnad som primärt belastar ekonomin hos mindre än hälften av befolkningen, och det kan ju kännas orättvist. Då kanske man anser att det inte är mer än rätt att alla är med och betalar.
Men varför ska man i så fall stanna här? Anser ni att detta är den enda varan som bör vara skattefinansierad? Varför, i så fall? Är det för att den enbart nyttjas av det ena könet? Det finns ju massor av varor som enbart en del av befolkningen behöver, bör dessa också vara skattefinansierade? Om inte, så undrar jag varför? Är detta den naturliga gränsen eller är det bara en positionering i väntan på nästa?
Historiskt sett så har det funnits en del exempel på stora samhällen där man på konstgjord väg försökt utjämna alla olikheter, radera ut alla orättvisor, såväl stora som små, verkliga som påhittade. Alla i den här salen vet hur utfallet i dessa fall har blivit.
Det finns en hel del problem inblandat i det här, ett av dem är gränsdragningen. Var ska man dra gränsen för vad den egna individen får styra över själv och således även finansiera? Visst kan jag förstå att man tycker att det vore frestande om alla var med och betala de varor som man lägger i korgen, men hur ska det gå till? Ska man fortfarande få välja de produkter man önskar eller är man villig att ge upp valfriheten för ”jämlikheten” som man kallar den?
Det kan väl knappast anses som rimligt att individen fritt får välja produkt som sedan någon annan betalar. Det kan ju inte ens den mest inbitna förespråkaren för kommunism inbilla sig att är genomförbart. En fri marknad bygger på att konsumenten väger produktens utförande mot dess pris. Vad som i så fall sker med försäljningen av annat än rena premiumprodukter är lätt att förutspå, likaså vad som kommer att hända med prisutvecklingen då producenterna kan bortse från denna parameter.
Det återstår då att välja en standardiserad produkt som med största sannolikhet ska upphandlas av kommunerna, utbildnings- och vårdinrättningar, om jag förstår motionärerna rätt och då kommer givetvis till största delen priset att avgöra.
Då står man där med en produkt som väldigt få vill ha ändå. Och det man åstadkommit var enbart en seger för identitetspolitiken och en kostnad för samhället.
För om sanningen ska fram, så finns det väldigt billiga mensskydd redan idag. Det finns faktiskt till och med, om än i begränsad mängd, gratis menskoppar att få från preventivmottagningen. Så det här handlar i grund och botten om något helt annat.
Det är nu, talman, som det blir intressant. Det här handlar om socialismens kamp för överlevnad. En grundförutsättning för att folk ska sympatisera med socialismen är att dem känner sig som offer. Arbetarklassen har redan synat bluffen och lämnat socialismen, så nu behövs nya väljargrupper. Det är därför, mina vänner, som vänstern lyckas hitta orättvisor under precis varenda sten. Ju mera människor lyckas frigöra sig ifrån staten, desto mindre benägna blir de att rösta rött. Det är därför som Socialdemokraterna är så noga med att göra folk till offer. Offer som vill bli räddade av staten eftersom de tror att de är orättvist behandlade.
Kvinnans frigörelse handlade ifrån början om att frigöra sig från mannen, att själv kunna välja om man ville leva med en man eller att klara sig själv på lika villkor. Nu när man kommit dit då vill socialisterna fjättra kvinnan vid nya bojor. Och allt går förlorat. Tack för ordet.”
Statsmannen kommenterar.
Jag tycker att Stellan har bra synpunkter i sitt anförande. Framförallt är det intressant att Stellan, precis som många av oss har noterat att socialismen söker ständigt nya offer att ”hjälpa” med sin sociala ingenjörskonst. I praktiken så är all arbetarklass med vettiga löner i Sverige inte längre arbetare per socialistisk definition. De är medelklass, vilket innebär att de klarar sig ekonomiskt själv och är i praktiken oberoende av socialistiska åtgärder. Den nya klassen som socialister satsar på är transferiatet. Det innebär de som går på olika bidrag, som försörjningsstöd, eller är beroende av transfereringar från arbetarklassens skatter till sina verksamheter inom civilsamhället. Och så klart alla meningslösa byråkrattjänstepersoner som ska vara jämställdhetslotsar, klimatstrateger, HBTQI++ certifierare med mera. Vi har faktiskt fler byråkrater än läkare i sjukvården. Jag kan garantera att dessa menlösa transferiatmänniskor tjänar i regel mer än en byggnadsarbetare eller barnsköterska på dagis.
Jag vill tacka Stellan för att jag får publicera hans tal.