Bakom rubrikerna om stängda luftrum och diplomatiska kriser i Persiska viken döljer sig en sanning som sällan uttalas i Washingtons korridorer. När Saudiarabien och Förenade Arabemiraten motsätter sig ett amerikanskt anfall mot Iran, handlar det inte bara om rädsla för missiler mot deras egna oljefält. Det handlar om den existentiella rädslan för vad som skulle kunna komma efter prästerskapet: ett sekulärt, demokratiskt Iran med en fungerande rättsstat.
För monarkierna i Riyadh och Abu Dhabi är stabilitet liktydigt med kontroll. Medan de i decennier har målat upp den islamiska republiken som sitt största hot, har de samtidigt dragit nytta av dess existens. En teokratisk och fientlig granne legitimerar deras egna hårda nypor, deras massiva försvarsbudgetar och deras roll som västvärldens nödvändiga partner. Ett demokratiskt genombrott i Teheran skulle däremot slå undan benen på hela denna maktbalans.
Demokratin som smittokälla
Om en av Mellanösterns mest inflytelserika nationer skulle genomgå en lyckad transformation till en sekulär demokrati, skulle det skapa ett prejudikat som monarkerna i viken bävar för.
- Modellens attraktionskraft: Ett Iran där medborgarna åtnjuter yttrandefrihet och en rättsstat som står fri från religiösa dekret skulle fungera som en kraftfull inspirationskälla för den egna befolkningen i Saudiarabien och Emiraten.
- Legitimitetskris: Om det iranska folket kan styra sig självt utan en envåldshärskare eller en högste ledare, blir frågan förr eller senare aktuell även på andra sidan vattnet: Varför behöver vi en kung?
Hotet från sekularismen
Saudiarabien, i synnerhet, vilar på en bräcklig balansgång mellan modernisering och religiös legitimitet. Tron på kungen som de heliga platsernas beskyddare är fundamentet för huset Sauds makt.
- Ett sekulärt Iran skulle bryta den religiösa monopolställningen i regionen och visa att ett muslimskt land kan frodas utan att religionen dikterar juridiken.
- För monarkierna är en fungerande rättsstat – där lagen står över härskaren – det ultimata hotet mot deras absoluta makt. Att främja en sådan utveckling i grannskapet vore, ur deras perspektiv, ett strategiskt självmord.
Auktoritär stabilitet framför allt
Erfarenheterna från den arabiska våren 2011 sitter djupt i regionens ledarskap. De såg hur snabbt ordning förvandlades till kaos, men de såg också hur krav på frihet kunde sprida sig likt en löpeld. De föredrar en känd fiende i form av ayatollorna framför en okänd frihet. En svag men stabil religiös diktatur i Iran är att föredra framför en dynamisk, pro-västlig demokrati som skulle kunna bli USA:s nya partner i regionen och därmed degradera Gulfstaternas strategiska betydelse.
Statsmannens slutsats: En ohelig status quo
Det vi bevittnar är en paradoxal form av auktoritär solidaritet. Genom att neka USA tillgång till sitt luftrum skyddar Saudiarabien och Emiraten i praktiken den iranska regimen från total kollaps. Inte för att de älskar sina fiender i Teheran, utan för att de fruktar den politiska våg av sekularism och demokrati som ett regimens fall skulle kunna utlösa.