När Tysklands kansler Friedrich Merz besökte Ankara förra veckan, bekräftade han sitt stöd för Turkiets sedan länge havererade ansökan om EU-medlemskap. I Bryssel kallas detta diplomati; i verkligheten är det ett nytt bevis på det politiska etablissemangets vilja att prioritera symboliska gester över pragmatisk säkerhet och ideologisk konsekvens.
Det är dags att rakt och tydligt slå fast: Att ”släta ut vägen till Europa” för Recep Tayyip Erdogan – en man vars regim fängslar politiska motståndare som Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu och vars rättsväsende Merz själv vagt erkänner inte ”fullt möter Köpenhamnskriterierna” – är varken ansvarsfullt eller realistiskt.
Skenhelig kritik och brist på konsekvens
Merz försöker framställa besöket som en balanserad handling genom att nämna ”demokratiska reformer och rättsväsendets oberoende”. Men denna skenheliga kritik föll platt när Erdogan, vid samma presskonferens, attackerade Tyskland för dess stöd till Israel och anklagade Berlin för att ignorera ”folkmord” i Gaza.
Erdogan använder den europeiska scenen för att marknadsföra sin egen utrikespolitik och för att visa sina inhemska väljare att han trotsar väst. Etablissemanget i Bryssel och Berlin tillåter detta genom att låtsas att en auktoritär regim, som strider mot alla grundläggande principer om frihet och rättsstat, skulle ha en framtid i unionen.
Våra beslutsfattare fokuserar på den ytliga relationen istället för den djupgående ideologiska klyftan. En finsk pragmatiker skulle se sanningen: En regim som behandlar politiska motståndare som statens fiender har inget att söka i en union byggd på rättsstatens principer. Att fortsätta hålla liv i denna ansökan är att spela rakt i Erdogans händer, då han kan fortsätta att använda EU-moroten som ett sätt att motverka inrikes kritik.
Försvarssamarbete får inte köpa tystnad
Det enda område där ledarna fann sann ”gemensam mark” var inom försvar och migration – det vill säga transaktioner. Merz applåderade Turkiets beslut att köpa 20 Eurofighter-jetplan som ett bidrag till den kollektiva säkerheten i Nato. Visst, stärkt Natosamarbete är vitalt i en tid av rysk revisionism. Men vi får inte låta handel med försvarsmateriel eller löften om retur av misslyckade asylsökande köpa tystnad kring demokratiska urspårningar.
Det är dags att bryta det gamla synsättet att problem kan köpas bort. Maximal frihet för medborgarna bygger på att de som styr är rakryggade och tydliga med vilka värderingar som gäller.
Genom att fortsätta stödja ett EU-medlemskap för Turkiet trots alla bevis på motsatsen, signalerar Tyskland att principerna i Köpenhamnskriterierna är flexibla och underordnade kortsiktiga, realpolitiska transaktioner.
Vi måste agera med realism: Ett EU-medlemskap för Turkiet är dött. Låt oss avsluta denna byråkratiska fars och istället fokusera på att bygga ett starkt och principiellt EU baserat på medborgarnas frihet och rättsstatens orubbliga principer.