En kontroversiell men djupt avslöjande studie från den danske forskaren Emil Kirkegaard har cirkulerat i flera år. Genom att analysera data från det danska försvarets intelligenstest (motsvarande mönstringen) och sortera resultaten på förnamn, blottlade han ett obekvämt samband: förnamn, kognitiv förmåga (IQ) och social status korrelerar starkt.
I graferna ser man tydligt hur traditionella danska och europeiska namn som Rasmus, Morten och Johan klustrar i den övre delen. Lika tydligt är det att namn med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika – Muhammed, Ali, Ahmed – dominerar den nedre delen av skalan.
För den svenska debatten är detta dynamit. Den svenska eliten har i decennier vägrat att diskutera detta. Men om vi för ett ögonblick antar att den danska datan, insamlad från ett kulturellt och demografiskt liknande grannland, även speglar den svenska verkligheten, vad innebär det då för vår ekonomi?
Svaret är en katastrof. Det Kirkegaards data visar är den brutala sanningen om varför den svenska integrationspolitiken inte bara har misslyckats, utan varför den var dömd att misslyckas från början.
Krocken med en kunskapsekonomi
Den svenska modellen bygger på en kunskapsekonomi. Vi har inte längre en arbetsmarknad som skriker efter lågkvalificerad arbetskraft som kan montera delar i en fabrik. De ”enkla jobben” är borta, automatiserade eller utflaggade.
Dagens svenska arbetsmarknad – från IT och finans till administration, vård och ingenjörskonst – ställer höga kognitiva krav. Det handlar om problemlösning, abstrakt tänkande, språklig komplexitet och förmågan att ständigt lära sig nytt. Den kognitiva tröskeln för att ens komma in på arbetsmarknaden, än mindre vara produktiv, är extremt hög.
Här uppstår den omöjliga ekvationen. Den svenska migrationspolitiken har, under årtionden, importerat hundratusentals människor från regioner vars genomsnittliga kognitiva profil – vilket den danska datan tydligt indikerar – ligger långt under den som krävs för att fungera i en modern kunskapsekonomi.
Från ”utanförskap” till ”strukturell oanställbarhet”
Den svenska debatten har maskerat detta haveri med ord som ”utanförskap” eller ”strukturell diskriminering”. Man har hävdat att problemen beror på arbetsgivares rasism, brist på validering eller för få praktikplatser.
Detta är en farlig och ohederlig verklighetsflykt.
Vad datan antyder är inte ett ”utanförskap” som kan åtgärdas med bidrag och SFI. Vad den visar är en strukturell oanställbarhet. Om en stor grupp i befolkningen i genomsnitt saknar den kognitiva grundkapacitet som krävs för att utföra de jobb som finns, kan de inte anställas.
En arbetsgivare som driver ett kunskapsföretag kommer inte att anställa någon som inte klarar jobbet, oavsett hur många integrationsprojekt politikerna lanserar. Det är inte diskriminering – det är ekonomisk rationalitet.
Resultatet ser vi varje dag i Sverige: en massiv, permanent försörjningsbörda. Vi har skapat en bidragsberoende underklass som är helt frikopplad från den produktiva ekonomin. En grupp som, på grund av en oöverbryggbar kognitiv klyfta, aldrig kommer att bli självförsörjande i det land vi har byggt.
Kirkegaards studie är inte ”kontroversiell” för att den är felaktig, utan för att den är sann. Den är en brutal diagnos av den idealistiska mardröm som den svenska eliten har skapat. Att fortsätta ignorera sambandet mellan kognitiv förmåga och anställningsbarhet är inte längre bara naivt – det är ett aktivt sabotage mot Sveriges ekonomiska framtid.