Medan champagneglasen klirrar på toppmöten i Bryssel och EU-kommissionen tävlar i att formulera de mest högstämda deklarationerna om solidaritet, dör ukrainska soldater i leran på grund av ammunitionsbrist. Gapet mellan EU:s retorik och dess faktiska handlingar har blivit en avgrund som hotar inte bara Ukrainas framtid, utan hela västs trovärdighet.
Den redaktionella analysen i Washington Post om EU:s hyckleri sätter fingret på en öm punkt som få europeiska ledare vill vidkännas. Vi har byggt en politisk kultur i Europa där symbolhandlingar ofta värderas högre än hard power. Vi inför sanktioner som är lätta att kringgå, vi lovar miljoner granater som vi inte har kapacitet att tillverka, och vi tvekar inför att leverera de långräckviddiga vapensystem som faktiskt skulle kunna vända krigslyckan, allt av rädsla för ”eskalering”.
Detta är konsekvensen av en politik som prioriterat byråkratisk expansion och klimatradikalism framför kärnuppgiften: statens och kontinentens säkerhet. En seriös säkerhetspolitik, i linje med vad Medborgerlig Samling förespråkar, kräver att man ser världen som den är, inte som man önskar att den vore. Ryssland imponerades aldrig av EU:s ”mjuka makt” eller våra värdegrundsdokument. De förstår endast språk som talas med stål och eld.
Hyckleriet blir särskilt tydligt när man ser till energipolitiken. Samtidigt som vi skickar bistånd till Kiev, har flera europeiska länder fortsatt att indirekt finansiera Kremls krigskassa genom energiberoende, en direkt konsekvens av den misslyckade gröna omställningen som monterat ner stabil, planerbar kärnkraft. Det är en strategisk schizofreni som kostar liv.
Om Europa menar allvar med att Ukraina är ”en av oss” måste stödet gå från symbolpolitik till krigsekonomi. Det duger inte att gömma sig bakom komplexa EU-upphandlingar som drar ut på tiden i åratal. Varje fördröjd leverans av luftvärn eller artilleri är ett svek. Det är dags att skrota illusionen om EU som en moralisk supermakt och istället börja agera som en geopolitisk aktör. Det kräver realism, snabbhet och en vilja att prioritera kanoner framför byråkrati.