Kraven på att ”släppa Epstein-filerna” har i åratal varit ett stridsrop för både rättighetskämpar och konspirationsteoretiker. Men när Justitiedepartementet nu öppnar dörrarna till arkiven, ställs vi inför en fundamental juridisk och etisk kris. Frågan är om en oreglerad masspublicering av utredningsmaterial verkligen tjänar sanningen – eller om den snarare underminerar rättsstatens principer om personlig integritet och källkritik.
I en tid där förtroendet för institutioner vacklar, framstår transparens ofta som det enda motgiftet. Offentliggörandet av de så kallade Epstein-filerna har beskrivits som en seger för insynen. Men bakom de tusentals sidorna döljer sig en snårskog av overifierade påståenden, rykten och direkt missvisande information som riskerar att orsaka irreparabel skada på oskyldiga individer.
Utredningsmaterial är inte lagakraftvunna domar
Det mest akuta problemet med massutlämnandet av råmaterial är missuppfattningen om dess natur. Ett förundersökningsprotokoll eller en underrättelseakt är inte en samling bevisade sanningar; det är en loggbok över en arbetsprocess.
I dessa filer ryms allt från kvalificerade vittnesmål till anonyma tips, polismäns egna arbetshypoteser och anteckningar från förhör där den hörde kan ha haft starka incitament att ljuga eller vilseleda. När detta material släpps utan juridisk filtrering, suddas gränsen ut mellan att vara ”intressant för utredningen” och att vara ”skyldig till brott”. För den breda allmänheten blir närvaron i ett dokument ofta likställd med en fällande dom i folkdomstolen.
Integritetens kollaps i digitaliseringens spår
Personlig integritet och sekretess är inte till för att skydda förövare, utan för att värna individer mot godtyckliga statliga och sociala övergrepp. I Epstein-fallet rymmer akterna namn på personer som aldrig varit misstänkta, men som förekommer i perifera sammanhang – som flygpassagerare, hotellanställda eller bekantas bekanta.
Genom att offentliggöra materialet i sin helhet har staten i praktiken abdikerat från sitt ansvar att skydda medborgarnas privatliv. I händerna på internetbaserade ”amatördetektiver” förvandlas sekretessmarkerade uppgifter till vapen i koordinerade smutskastningskampanjer. Här uppstår en farlig paradox: i strävan efter att ställa makten till svars, offrar vi de rättsliga skyddsmekanismer som ska skydda oss alla.
Risken för falska vittnesmål och förfalskade dokument
Ett annat förbiseende i debatten är förekomsten av medveten desinformation i utredningsmaterial. Högprofilerade fall som detta fungerar som magneter för personer som söker uppmärksamhet, ekonomisk ersättning eller har personliga hämndmotiv.
- Falska vittnesmål: Erfarenhet visar att ju mer medialt ett fall är, desto vanligare blir ”falska minnen” och fabricerade berättelser.
- Förfalskade dokument: I en era av sofistikerad deepfake-teknologi och avancerad dokumentförfalskning kan vi inte utgå från att varje papper i en arkivbox är autentiskt. Om utredare har tagit emot förfalskade bevis under arbetets gång, blir dessa nu en del av den ”officiella sanningen” när de arkiveras och sprids.
Slutsats: En prövning för rättsstaten
Att kräva sanningen om Epstein-nätverket är legitimt och nödvändigt för att offren ska få upprättelse. Men när vi kräver ”allt på bordet”, måste vi vara medvetna om priset. Om vi tillåter att oredigerat utredningsmaterial blir grunden för vår offentliga debatt, riskerar vi att ersätta rättssäkerhet med pöbelvälde.
För Statsmannen är lärdomen tydlig: Transparens utan ansvar är inte demokrati – det är kaos. En stat måste kunna hantera hemligheter, inte för att dölja korruption, utan för att garantera att rättvisan skipas i domstolar snarare än på sociala medier.