När studentkåren i Uppsala går ut i strid mot polisutbildningens planerade skjutbana på campus, blottläggs en djup klyfta mellan akademisk idealism och statens krassa behov. Att vilja hålla ”parken fri från vapen” är en vacker tanke, men en stat som inte förmår utbilda sina poliser i bruket av sina vapen, riskerar i förlängningen sin egen auktoritet.
Beskedet att Uppsala studentkår motsätter sig inrättandet av en skjutbana för polisstudenterna på campusområdet är lika förväntat som det är problematiskt. Argumentet om att vapen skulle skapa otrygghet i en universitetsmiljö vilar på en fundamental missuppfattning om vad en polisutbildning faktiskt är: det är inte vilken akademisk kurs som helst, det är statens förberedelse för att utöva sitt legitima våldsmonopol.
Maktens verktyg är inget ”statement”
För en studentkår kan en pistol framstå som en symbol för aggression eller osäkerhet. För den blivande polisen är den ett arbetsverktyg – en del av det ansvar som staten lägger på deras axlar. Att förvisa detta hantverk till perifera skogsområden eller anonyma industriområden är att signalera att en av polisyrkets fundamentala delar är något skamligt som bör döljas.
Från ett praktiskt perspektiv är logistisk effektivitet en dygd. Om staten har valt att förlägga en av sina viktigaste professionella utbildningar till ett anrikt universitet som Uppsala, måste universitetet också acceptera de praktiska förutsättningar som krävs för att utbilda kompetenta poliser. Att tvinga studenter till långa resor för att öva målskytte är inte bara ett slöseri med skattemedel, det sänker också kvaliteten på den mängdträning som krävs för att en polisman ska vara säker i sin yrkesutövning.
Realism kontra ”Safe Spaces”
Studentkårens retorik om att campus ska vara en ”vapenfri zon” speglar den moderna trenden av att skapa ”safe spaces” – miljöer skyddade från världens hårda realiteter. Men universitetets uppgift är att belysa verkligheten, inte dölja den. Polisen finns till just för att garantera att de civila samtalen på campus kan föras i trygghet.
Det finns en ironi i att de som mest högljutt kräver trygghet i det offentliga rummet, samtidigt motsätter sig de mest basala förutsättningarna för att utbilda de personer som ska garantera den tryggheten. En skjutbana i en kontrollerad källarlokal på campus utgör inget hot mot någon student; däremot utgör en undermåligt tränad poliskår ett hot mot hela samhällsbygget.
Institutionell ryggrad krävs
Uppsala universitet står nu inför ett vägval. Ska man vika sig för en symbolpolitik som prioriterar subjektiva känslor av obehag, eller ska man visa institutionell ryggrad och erkänna att polisutbildningen är en integrerad och nödvändig del av statens infrastruktur?
Statens maktutövning kräver professionalism. Professionalism kräver övning. Och övning kräver ändamålsenliga lokaler. Att integrera skjutbanan på campus är inte att ”beväpna parken”, det är att avdramatisera och professionalisera användandet av våld i lagens namn. Det är dags att Uppsala studentkår inser att de poliser som övar i källaren idag, är samma poliser som ska skydda deras rätt att demonstrera och studera imorgon.
Trygghet är inget som uppstår genom frånvaro av vapen, utan genom närvaro av välutbildade poliser, som förstår hur de ska hanteras. Att tillåta skjutbanan på campus är ett erkännande av polisen som en naturlig del av det svenska samhället – inte en främmande kropp som ska hållas på armlängds avstånd.