Under ledning av kronprins Mohammed bin Salman (MBS) genomgår Saudiarabien sin största förvandling sedan statens grundande. Men bakom glittrande futuristiska städer som NEOM och upphävda förbud mot biografer döljer sig en noggrant kalkylerad strategi: att erbjuda befolkningen modernitet och livsstil i utbyte mot att de permanent avstår från politiska rättigheter. Detta projekt, ofta kallat auktoritär modernisering, är den direkta motsatsen till den liberala demokratin.
För att förstå varför Saudiarabien fruktar ett demokratiskt Iran måste man förstå det nya samhällskontrakt som Vision 2030 erbjuder den saudiarabiska befolkningen. Det är en pakt som bygger på principen om bröd, skådespel och ekonomisk framtid – men absolut tystnad i politiska frågor.
Det nya samhällskontraktet: Livsstil istället för rösträtt
Tidigare vilade det saudiarabiska kungahusets legitimitet på en allians med det ultrakonservativa religiösa etablissemanget. Vision 2030 har brutit denna allians och ersatt den med en nationalistisk och ekonomisk vision.
- Social liberalisering: Genom att tillåta kvinnor att köra bil, öppna landet för turism och arrangera enorma sport- och musikevenemang, ger regimen en känsla av frihet och framsteg. För den unga befolkningen (där 70 % är under 30 år) upplevs detta som en revolutionär förbättring av livskvaliteten.
- Ekonomisk diversifiering: Genom att minska oljeberoendet och skapa jobb inom nya sektorer försöker regimen bevisa att den absoluta monarkin är den mest effektiva motorn för välstånd.
Centralisering av makt: När reformer kräver järnhand
Paradoxalt nog har den sociala öppningen skett samtidigt som det politiska utrymmet har krympt till nästintill noll. Under Vision 2030 har makten koncentrerats hos kronprinsen på ett sätt som saknar motstycke i landets historia.
- Eliminering av alternativ: Genom utrensningar (som på Ritz-Carlton 2017) har MBS oskadliggjort rivaler inom kungafamiljen och affärslivet.
- Digital övervakning: Saudiarabien har blivit världsledande på att använda avancerad teknik för att spåra och tysta kritiker, vilket gör att reformer kan genomföras ”uppifrån och ner” utan risk för gräsrotsrörelser.
Varför ett demokratiskt Iran skulle spräcka bubblan
Vision 2030 bygger på narrativet att ”Mellanöstern är inte redo för demokrati” och att endast en stark, auktoritär ledare kan leverera stabilitet och modernisering i en kaotisk region.
- Hotet från ett fungerande alternativ: Om Iran – en nation med liknande kulturella och religiösa spänningar – skulle visa att det går att kombinera muslimsk identitet med en fungerande rättsstat och fria val, skulle det saudiarabiska narrativet kollapsa.
- Konkurrens om ”västlig gunst”: Ett demokratiskt Iran skulle snabbt bli västvärldens mest attraktiva partner i regionen. Saudiarabiens roll som det ”stabila alternativet” skulle devalveras, och trycket på mänskliga rättigheter i Riyadh skulle öka dramatiskt.
Statsmannens analys: Den strategiska låsningen
Vision 2030 är i praktiken ett försök att bygga en västerländsk fasad utan västerländska fundament som yttrandefrihet och maktdelning. För att denna modell ska överleva krävs en regional miljö där auktoritära regimer är normen.
Ett anfall mot Iran som leder till en demokratisk explosion skulle inte bara vara en militär risk för Saudiarabien – det skulle vara en ideologisk dödsstöt mot den saudiarabiska styret. Monarkerna i viken föredrar därför en försvagad religiös diktatur i grannskapet, eftersom den fungerar som en ständig påminnelse till den egna befolkningen om vad alternativet till kungligt styre sägs vara: kaos eller teokrati.