Essä: Under Münchenkonferensen 2026 har den tidigare otänkbara debatten om ett helt autonomt europeiskt kärnvapenparaply blivit realitet. I takt med att det amerikanska skyddet upplevs som alltmer villkorat, har Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz inlett en strategisk dialog om att utvidga den franska kärnvapenstyrkan, Force de Frappe, till en kontinental garanti.
Förslaget innebär en radikal omstöpning av europeisk säkerhetspolitik. Macron har signalerat att Frankrike är redo att dela med sig av ledningskapacitet och genomföra gemensamma övningar med partners som Tyskland och Polen. Merz, som nyligen avfärdat idén om egna tyska kärnvapen, ser nu en framtid där tyska stridsflyg kan bära inte bara amerikanska, utan även brittiska och franska stridsspetsar.
Utmaningarna är dock monumentala. Frankrikes arsenal på cirka 290 stridshuvuden är dimensionerad för nationell överlevnad, inte för att avskräcka ett fullskaligt angrepp mot hela kontinenten. Dessutom kräver ett trovärdigt europeiskt paraply att medlemsstaterna poolar sin suveränitet över det mest absoluta beslutet en regering kan fatta: att använda kärnvapen. Ska Europa våga ta klivet mot kärnteknisk självständighet eller fortsätta hoppas på en transatlantisk lojalitet som historien nu ser ut att lämna bakom sig.
Personligen anser jag att det finns ett existentiellt värde i att vi skaffar oss europeisk avskräckning, som är oberoende av USA. Det finns en intressant artikel att läsa om detta i Modern Diplomacy.