När president Donald Trump under måndagen omformulerade kallelsen till Hormuzsundet från en strategisk nödvändighet till ett lojalitetstest, skickade han en chockvåg genom Natos högkvarter i Bryssel. Det vi bevittnar är inte en taktisk justering i ett pågående krig mot Iran; det är en omförhandling av det transatlantiska kontraktet.
Från kollektivt försvar till transaktionell allians
Sedan 1949 har NATO vilat på principen om kollektivt försvar (Artikel 5). Men under den nuvarande administrationen har logiken förskjutits mot en transaktionell modell. Trump gör det nu tydligt: Amerikanskt skydd är inte längre en förutsättning, utan en tjänst som kräver motprestationer – även utanför alliansens geografiska kärnområde.
Genom att koppla säkerheten i Hormuzsundet till Natos framtid ”a very bad future”, tvingar Trump medlemsländerna att välja mellan två risker:
- Att dras in i ett storkrig i Mellanöstern (Operation Epic Fury) med de inhemska politiska och militära kostnader det innebär.
- Att riskera ett amerikanskt tillbakadragande från Europa, vilket skulle lämna kontinenten sårbar i en tid då Ryssland fortsätter sin aggressiva politik med direkt krigföring mot Ukraina och hybridkrigföring mot europeiska länder.
Den iranska eskaleringen som katalysator
Situationen kompliceras av de stigande amerikanska förlusterna. Med 200 sårade och förlusten av sex personer från USAF i en KC-135-krasch växer det inrikespolitiska trycket på Trump att sprida bördan. När Pentagon nu bekräftar att iranska robotar skadat fem tankflygplan på marken i Saudiarabien, blottas en sårbarhet i den amerikanska logistikkedjan som USA inte kan lösa ensamt utan att omfördela resurser från andra operationsområden i världen.
För Sverige och våra nordiska grannar är detta en mardrömsscenario. Norge väljer att fokusera på Arktis, medan Danmark och Storbritannien pressas hårt för att skicka jagare till Gulfen.
En allians i otakt
Klyftan mellan Washington och de europeiska huvudstäderna handlar om mer än bara fartyg. Det handlar om tolkningen av hotbilder:
- Washington ser Iran som det primära existentiella hotet mot global stabilitet och energiförsörjning.
- Europa ser stabilitet i närområdet och bevarandet av internationell rätt som prioriterat, och fruktar att ett lojalitetstest i Hormuz bara är början på en serie krav som kan splittra alliansen inifrån.
Statsmannens perspektiv
Trump har effektivt förvandlat NATO till en ”Coalition of the Willing” under ett nytt namn. Om alliansen inte kan enas om en gemensam strategi i Mellanöstern, riskerar de strukturella sprickorna att bli permanenta. För en liten stat som Sverige innebär detta att balansen mellan att vara en god allierad och att undvika onödiga konflikter med USA har aldrig har varit svårare.
Relevanta källor för vidare läsning
- Military Times: Trump recast Hormuz call as a loyalty test
- The Hill: Trump: NATO facing ’very bad’ future without cooperation in Gulf
- Stars and Stripes: Pentagon names 6 airmen lost in Iraq crash supporting Operation Epic Fury
- The Wall Street Journal: Israel invades Lebanon, opening new front against Iran
- Reuters: US troops wounded in Iran conflict rises to 200