I decennier har UNRWA betraktats som en orubblig humanitär pelare. Men färska rapporter, däribland UN Watch-rapporten ”Schools in the Grip of Terror” (september 2025), målar upp en förödande bild av hur Hamas systematiskt infiltrerat organisationens utbildningsväsende. Trots larmrapporter om antisemitism och terrorhyllningar har svenska politiker visat en anmärkningsvärd ovilja att ifrågasätta det svenska stödet. Frågan är när humanitär hjälp övergår i ett strategiskt säkerhetshot.
Sverige har historiskt varit en av UNRWA:s största givare. Det svenska engagemanget har ofta motiverats med moraliska imperativ och behovet av stabilitet. Men stabiliteten har visat sig vara en chimär. Som dokumenterats i den senaste tidens utredningar har gränsen mellan FN-organet och terrororganisationen Hamas i praktiken suddats ut på flera nivåer, särskilt inom skolan.
Infiltrationen: Från fackföreningar till politbyråer
Rapporten ”Schools in the Grip of Terror” visar hur ledande figurer inom Hamas, som Suhail Al-Hindi, kunnat göra parallell karriär inom både UNRWA och terrorrörelsen. Al-Hindi ledde UNRWA:s lärarförbund i Gaza samtidigt som han valdes in i Hamas högsta politiska ledning.
Detta är inte enskilda rötägg, utan ett systemfel. Genom att kontrollera lärarkåren har Hamas fått direkt tillgång till nästa generation palestinier. Läromedel och lärare har, under FN:s flagg, instruerat barn i att se judar som fiender och ”martyrskap” som det högsta livsmålet. Facebook-inlägg från anställda, såsom Ahmed Labad Abu Hamza, visar hur hatretorik och hyllningar av våld mot civila normaliserats inom organisationen.
Den svenska tystnaden: En politisk ovilja
Trots dessa väldokumenterade problem har debatten i Sverige varit dämpad. Den svenska ”FN-vänligheten” har skapat ett filter där kritik mot internationella organ ofta avfärdas som politiskt motiverad eller som ett hot mot civila i nöd.
Särskilt kritiska punkter i det svenska agerandet:
- Oviljan att ställa krav: Företrädare för framför allt Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har vid upprepade tillfällen betonat vikten av att bibehålla finansieringen utan att presentera konkreta planer för hur infiltrationen ska motverkas. Argumentet har varit att ”alternativ saknas”, vilket i praktiken gett UNRWA carte blanche.
- Bistånd som dogm: Svenska biståndsministrar har under lång tid prioriterat utbetalningsmål framför revision. Man har litat blint på UNRWA:s egna interna utredningar, trots att dessa gång på gång visat sig otillräckliga för att rensa ut extremistiska element.
- Kritik som ”högerpopulism”: När röster inom de borgerliga partierna eller Sverigedemokraterna lyft problematiken kring antisemitism i UNRWA-skolor, har debatten ofta landat i partipolitiskt ställningskrig snarare än en saklig genomgång av vart pengarna faktiskt går.
Att utbilda för krig, inte fred
Det mest allvarliga med UNRWA:s förfall är inte de förskingrade pengarna, utan de förlorade generationerna. Genom att tillåta läroplaner som glorifierar terrorister skapar man en permanent konflikt. Slutsatsen är tydlig: ett bistånd som undergräver framtida fred är inte bara ineffektivt – det är kontraproduktivt.
När barn i FN-drivna skolor inspireras till att bli framtida martyrer, finansierar givarländer som Sverige i praktiken morgondagens krig. Den svenska oviljan att diskutera detta har varit ett svek, inte bara mot de svenska skattebetalarna, utan även mot de palestinska barn som förtjänar en utbildning fri från hat.
Slutsats: Behovet av en ny realism
Sverige måste lämna den naiva tron på att FN-logotypen i sig är en garanti för neutralitet. Om UNRWA inte kan genomgå en radikal strukturell sanering – där Hamas-kopplingar leder till omedelbart avsked och där läroböcker rensas från antisemitism – måste Sverige söka alternativa vägar för sitt humanitära stöd.
En ansvarsfull stat kan inte blunda för att dess resurser används för att fostra terrorister. Det är dags att svenska politiker tar av sig skygglapparna och erkänner att den nuvarande modellen inte bara är trasig, utan direkt farlig.