Efter ett dramatiskt möte i Vita huset är USA:s militära stöd till Ukraina osäkert. Europa måste därför förbereda sig på att ta ett större ansvar för Ukrainas säkerhet. Detta gäller både under kriget och i framtiden. Signaler från Washington indikerar en minskning av amerikanskt engagemang. Det finns en risk att USA pressar Ukraina till en instabil vapenvila. Detta kan leda till en permanent osäkerhet för Ukraina och ett Europa i beredskap för förnyad rysk aggression. Även efter ett upphörande av striderna kan Ryssland fortsätta destabilisera Ukraina politiskt och ekonomiskt. Detta skapar förutsättningar för ett framtida krig, på ryska villkor.
För att förhindra detta måste Ukraina behålla sin militära styrka och återuppbyggas. Samtidigt krävs en effektiv avskräckning av Ryssland. Det blir dock allt mindre troligt med fortsatt amerikanskt militärt eller ekonomiskt stöd. USA signalerar tydligt en önskan att Europa tar över ansvaret. Trots Zelenskys vädjanden har USA avvisat säkerhetsgarantier och direkt militärt stöd efter en vapenvila.
Därför är det nu Europas ansvar att planera för en framtida säkerhetsstyrka i Ukraina. Detta är en omfattande uppgift. Frågan är om europeiska länder kan mobilisera en sådan styrka utan att försvaga Natos gränsförsvar. Samtidigt kan USA minska sin militära närvaro i Europa. Frontlinjens längd och ryska styrkors storlek kan verka avskräckande. Men med rätt resurser och politisk vilja är det genomförbart för Europa. En europeisk insats kräver en balanserad styrka, investeringar och ett tydligt politiskt ramverk.
En europeisk militärinsats i Ukraina är inte orealistisk. Frankrike och Storbritannien diskuterar redan ett sådant förslag. Även Turkiet kan vara villigt att bidra. Paradoxalt nog kan USA:s minskade engagemang öka den europeiska handlingskraften. Debatten om en europeisk styrka behöver dock bli mer realistisk. Vissa förespråkar en symbolisk styrka, medan andra ser enorma styrkor som nödvändiga.
Det är viktigt att definiera de realistiska kraven för en europeisk insats. Ett självständigt Ukraina med en trovärdig militär är avgörande för Natos säkerhet. Ett ryskt angrepp på Nato blir svårare med Ukraina som en buffert. En europeisk insats bör fokusera på att stärka Ukraina militärt. Det första målet är att stödja återuppbyggnaden av Ukrainas militär, inklusive reserv- och mobiliseringssystem.
Ukraina behöver inte en traditionell fredsbevarande styrka längs hela frontlinjen. Fokus bör inte ligga på frontlinjens längd. En europeisk styrka ska inte vara en FN-ledd fredsbevarande mission i traditionell mening. Styrkan har två huvudfunktioner: För det första, att garantera Ukrainas säkerhet. Med västerländskt stöd kan Ukraina upprätthålla en tillräcklig styrka för att kontrollera viktiga frontavsnitt. För det andra, att avskräcka Ryssland från framtida aggression. Detta sker genom militär kapacitet och risken för direkta konfrontationer med västerländska styrkor.
Den tänkta multinationella styrkan behöver inte vara stationerad överallt i Ukraina. Närvaro i tre strategiska områden räcker, med rörlighet för omgruppering vid behov. Ryska attacker förväntas komma längs förutsägbara riktningar. Striden är idag koncentrerad till tre-fyra frontsektorer. En relativt liten styrka kan därför skapa en betydande avskräckande effekt. De mest strategiska områdena är Kiev, Charkiv och Donetsk. Västerländska förband ska inte vara fronttrupper, utan stödja ukrainska styrkor i bakre echeloner.
Ett europeiskt åtagande ger Ukraina trygghet efter en vapenvila. Utan stöd riskerar Ukraina att känna sig övergivet. Det kan leda till demobilisering och att erfarna soldater lämnar landet. En europeisk insats signalerar att Ukraina har en framtid och ett skydd även vid en ny rysk invasion.
Med tanke på den ryska militärens försvagning kan en initial styrka vara relativt liten, cirka tre brigader. Styrkan kan behöva växa i takt med Rysslands återuppbyggnad. Detta motsvarar 15 000-20 000 soldater i Ukraina, plus 30 000-40 000 för rotation, totalt 45 000-60 000 soldater. En möjlig struktur är ett divisionshögkvarter, tre manöverbrigader, en logistikbrigad och en artilleribrigad. Alternativt kan nationerna ha egna logistikenheter.
Insatsen bör inkludera att flytta INTERFLEX-utbildningsmissionen till Ukraina. Storbritanniens 11 Security Force Assistance Brigade bör också delta. Detta möter Ukrainas behov av utbildning i landet. Att begränsa styrkans storlek blir en utmaning. Multinationella förband tenderar att bli stora på grund av dubbla funktioner och nationella logistikkrav.
Europeiska ledare oroar sig för ryska attacker mot styrkan. Men kriget har visat att spridning och befästningar är effektiva. Ukrainskt luftförsvar, med västerländska system, stoppar många ryska attacker. Luft- och missilförsvar är mer effektiva än väntat. En spridd styrka är ett svårt mål för ryska precisionsvapen. En multinationell styrka kan minimera sin sårbarhet, likt de ukrainska styrkorna. Stora förluster är ovanliga, även nära fronten. Mindre förluster behöver inte eskalera till krig med Ryssland.
För att upprätthålla insatsen måste Europa ompröva åtaganden till snabbinsatsstyrkor och Natos försvarsplaner. Europa har kapacitet att göra detta, särskilt med ökade försvarsbudgetar.
Styrkan bör vara en multinationell division under eget kommando. Förband i bakre områden kan utbilda ukrainska trupper och genomföra övningar. Västerländska styrkor kan få luftunderstöd från flygbaser i Natoländer. Detta ger en kraftmultiplikator, särskilt från Storbritannien och Frankrike med stora flygvapen. Styrkan ska vara under europeiskt, inte ukrainskt, kommando och förstärka, inte ersätta, ukrainska styrkor vid frontlinjen.
Brittiska och franska planer på en styrka upp till 30 000 soldater visar att ett sådant åtagande är möjligt, även om det kräver resurser. Frågan är om Europa är redo att betala priset. Hittills har retorik inte matchats med resurser. Vissa länder, som Polen, är tveksamma till att bidra. Västeuropa bör ta ledningen, med eventuellt turkiskt deltagande.
Oro finns för insatsens påverkan på Natos avskräckning. Frontlinjestater bör dock inte agera kortsiktigt i säkerhetsfrågor. En europeisk insats i Ukraina behöver inte ske på deras bekostnad. Om Europa inte klarar av att sätta in en division, ifrågasätts Europas engagemang för sin egen säkerhet. Passivitet är farligare än riskerna med en insats.
Den avgörande frågan är vad som händer vid en rysk attack. Den europeiska styrkan skyddas inte av Natos artikel 5 och saknar amerikanskt stöd. I ett sådant scenario är den ukrainska militären huvudstyrkan. Syftet är att stärka Ukraina, inte ersätta dem. Europeisk militärledning kan förbättra ukrainsk ledning, utbildning och artillerisamordning. Detta gör den ukrainska militären mer kapabel och integrerad.
En annan viktig faktor är europeiskt flygvapen. Kriget har visat att ryskt luftförsvar kan övervinnas, men Ukraina har begränsad kapacitet att utnyttja detta. Europa har moderna stridsflygplan, varav en liten del används i dagsläget. Med rätt utbildning och ammunition kan dessa flygvapen bekämpa ryska styrkor och ge avgörande eldkraft till Ukraina. Europeiskt flygvapen ökar risken för Ryssland vid en framtida konflikt.
Europeiska flygvapen saknar eventuellt fullständig utbildning, ammunition och ledningsstruktur för sådana operationer idag. Amerikanskt stöd kan behövas initialt. Men att åtgärda dessa brister är nödvändigt för Natos avskräckning. Detta bör vara en prioriterad investering för Europa, oavsett Ukraina-insatsen. Att göra europeiskt flygvapen effektivt mot Ryssland är centralt för europeisk säkerhet.
Ryskt motstånd mot en europeisk styrka är osäkert. Beroende på mandat och formulering kan Moskva acceptera det som en del av en vapenvila. Trump har antytt att Putin kan acceptera fredsbevarare. Lavrov har dock uteslutit europeiska fredsbevarare. Ryssland kan motsätta sig en sådan styrka i förhandlingar. Men om ett uteslutande av europeiska styrkor inte är ett krav för vapenvila, är det tveksamt om Ryssland, som kämpar i Ukraina, skulle inleda en ny attack om ukrainska styrkor förstärks av Europa. Ryssland kan protestera, men kan troligen inte hindra en europeisk insats.
En europeisk insats kräver stora investeringar och politisk vilja att kämpa för Ukraina. Det kräver omprioriteringar av europeiska försvarsåtaganden. Strategiskt är det bättre att förhindra ett ryskt övertagande av Ukraina än att möta ett stärkt Ryssland i Europa. Politiskt är detta ett val för europeiska stater. Debatten pendlar mellan vaga löften och orealistiska krav. En realistisk analys visar att en insats är möjlig, men kostsam i resurser och politisk vilja.
Om Europa värnar sin säkerhet och Ukrainas självständighet, är det nödvändigt att visa politisk vilja och ta ansvar, även om det i slutändan innebär att tvinga Ryssland till fred. Nu till den stora frågan, är våra europeiska ledare modiga nog att fatta helt avgörande beslut för vår gemensamma framtid?