I en tid av global klimatkris och ökad medvetenhet om industrins miljöpåverkan har ”grönt stål” framstått som ett potentiellt lukrativt alternativ till konventionell stålproduktion. Men kan grönt stål verkligen konkurrera på en öppen marknad, och till vilket pris – särskilt i en tid av höga energipriser och osäker energiförsörjning?
H2 Green Steel och Thyssenkrupp: Innovation möter verklighet
Det svenska företaget H2 Green Steel, numera Stegra och det tyska stålbolaget Thyssenkrupp illustrerar de möjligheter och hinder som präglar stålindustrins gröna omställning. H2 Green Steel, med sin vision om fossilfri stålproduktion i Norrbotten, har stött på motstånd. Förseningar, tekniska problem och finansieringsfrågor har skapat osäkerhet kring projektet. Samtidigt brottas Thyssenkrupp, Tysklands största stålproducent, med överkapacitet, konkurrens från billigare asiatisk import och en sviktande efterfrågan från bilindustrin.
Kostnaderna – en avgörande faktor:
Att producera grönt stål är i dagsläget dyrare än att tillverka stål med traditionella metoder. Detta beror på flera faktorer:
- Ny teknologi: Grönt stål kräver investeringar i ny teknik, såsom vätgasbaserade processer och elektrolysörer, som är dyrare än konventionell teknik.
- Hög energiåtgång: Att producera vätgas kräver stora mängder energi, vilket ökar produktionskostnaderna. Detta är särskilt problematiskt i dagens läge med höga energipriser i Europa.
- Råvaror: Att använda högkvalitativa råvaror med lågt koldioxidavtryck kan vara dyrare än att använda traditionella råvaror.
- Skalfördelar: Grön stålproduktion är fortfarande i ett tidigt skede, vilket innebär att det saknas skalfördelar som kan pressa ner kostnaderna.
Vätgaslagring – en begränsning:
En avgörande faktor för att grönt stål ska bli en kommersiell framgång är tillgången på billig och förnybar energi. Vätgas, som är centralt i många gröna stålprocesser, måste produceras med förnybara energikällor för att minimera klimatpåverkan. Men storskalig lagring av vätgas är fortfarande en teknisk svårighet, vilket gör det svårt att garantera en stabil tillgång till vätgas för stålproduktionen.
Marknadens dom:
För att grönt stål ska bli en hållbar lösning måste det kunna konkurrera på en öppen marknad utan statliga subventioner eller andra artificiella stöd. Konsumenter och företag måste vara villiga att betala ett högre pris för grönt stål, vilket i sin tur kräver att de ser ett värde i att minska sin klimatpåverkan. Men framförallt, det är i slutändan konsumenterna som avgör om de är villiga att betala det högre priset.
Innovation och effektivitet:
Stålindustrin måste fokusera på innovation och effektivitet för att sänka kostnaderna för grönt stål och göra det mer konkurrenskraftigt. Detta kan innebära att:
- Optimera produktionsprocesser: Utveckla mer effektiva metoder för att producera vätgas och stål med lägre energiåtgång.
- Sänka kostnaderna för teknologi: Genom forskning och utveckling kan kostnaderna för vätgasbaserad teknologi sänkas.
- Öka skalfördelarna: Genom att skala upp produktionen av grönt stål kan man uppnå skalfördelar och sänka kostnaderna per ton.
Statsmannen anser:
Grönt stål kan svårligen bli en lönsam och hållbar industri i dagsläget. Stålindustrin måste fokusera på ytterligare innovation, effektivitet och kostnadsreduktion för att göra grönt stål till ett attraktivt alternativ för konsumenter och företag. Som det ser ut idag, så är det nog bara en dröm hos naiva politiker och miljöfascister. Det är bara statliga och EU-subventioner som möjliggör för det så kallade ”gröna stålet” att existera på marknaden. Subventioner är i längden ekonomiskt ohållbart för de skattebetalare som finansierar det ”gröna stålet”.