När Tysklands konservativa CDU/CSU-ledda regering förbereder sig för makten, och Europa febrilt planerar för att återuppbygga sin militära kapacitet genom ökat självberoende, hamnar USA:s försvarsindustri och framtida beställningar från Berlin i ett osäkert läge. Friedrich Merz, CDU:s kanslerkandidat, har nyligen uttalat sig om behovet av ”oberoende” från USA, kritiserat ”Amerika först”-doktrinen och flaggat för ett ”värsta scenario” där USA inte längre kan anses vara en pålitlig allierad. Dessa uttalanden, tillsammans med en växande europeisk strävan efter militär självständighet, kastar ett kritiskt ljus på Europas långvariga beroende av amerikansk krigsmateriel.
Ett tydligt exempel på denna problematik är Tysklands potentiella order på Lockheed Martins F-35A stridsflygplan, värd 8,8 miljarder dollar. Även om ordern ännu inte är formellt annullerad, antyder analytiker att den kan vara i farozonen. Merz har öppet ifrågasatt USA:s engagemang för Europa, särskilt efter uttalanden från Donald Trump som antyder en minskad amerikansk vilja att försvara sina europeiska allierade. ”Efter Donald Trumps uttalanden förra veckan står det klart att amerikanerna, i varje fall amerikanerna i den här administrationen, inte bryr sig särskilt mycket om Europas öde”, sa Merz nyligen till tysk television, och tillade: ”Det är verkligen fem i tolv för Europa.”
Det är inte bara politiska signaler som skapar osäkerhet. Även rent praktiska aspekter av vapenköp från USA bör ifrågasättas. F-35, som exempel, är inte bara ett flygplan – det är ett komplext system som kräver ett kontinuerligt och nära samarbete med USA, inte minst vad gäller tillgång till data och fortlöpande uppgraderingar. Som JJ Gertler, senioranalytiker vid Teal Group, påpekar: ”Det mest betydande befintliga kontraktet där det kan finnas köparens ånger och ett försök att gå i en annan riktning är det tyska åtagandet för F-35.” Han menar att just F-35 sticker ut eftersom det kräver ”en pågående relation med USA, på grund av deras förmodade tillgång till all data som går till och från flygplanet”, och tillägger att ”USA:s pålitlighet som partner måste beaktas mer seriöst.”
Richard Aboulafia, chef på AeroDynamic Advisory, instämmer och menar att ”de mest livskraftiga amerikanska exportprogrammen är de som kräver minst underhåll och support från USA, och kan underhållas med resurser inom landet. F-35 är otroligt beroende av en konstant ström av uppgraderingar och delar.”
Det finns de som hävdar att F-35-ordern är ”säker” eftersom Tyskland saknar alternativ för att ersätta sina åldrande Panavia Tornado-plan. Men detta argument ignorerar den större bilden. Europas beroende av amerikansk militärindustri är inte bara en fråga om enskilda vapensystem. Det är en fråga om strategisk autonomi och långsiktig säkerhet. Att förlita sig på en stormakt vars politiska kompass kan svänga snabbt, och vars prioriteringar inte alltid sammanfaller med Europas, är riskabelt.
Slutsatsen är tydlig: Europa måste satsa på en egen, stark och oberoende försvarsindustri. Det är inte hållbart att vara beroende av USA för kritisk krigsmateriel. En europeisk försvarsindustri skulle inte bara stärka Europas säkerhet och minska sårbarheten för politiska svängningar i USA. Det skulle också stimulera europeisk teknologiutveckling, skapa arbetstillfällen och bidra till en mer balanserad transatlantisk relation. Europa har kompetensen och resurserna att bygga en stark egen försvarsindustri. Det är dags att ta steget fullt ut och investera i en framtid där Europas säkerhet vilar på egna ben.