Egentligen är det ganska självklart varför svenska politiker misslyckas med det mesta. Ett exempel ur högen är Ygemans misslyckade försök att utvisa 80.000 personer som befinner sig i landet illegalt. Eller varför inte lägst utveckling av BNP/capita, trots högkonjunktur. Gängskjutningar, våldtäkter, rån, tiggare, dåliga pensioner, dålig sjukvård med mera. Ja, ni förstår, det som ibland kallas för samhällskontraktets förfall.
Vi är nu inne på en politikergeneration som har vuxit in i politiken från tonåren. Problemet är också att de är curlade, precis som så många andra. De har fått positiv feedback från sina likar och har blivit utvalda till sina upphöjda positioner i en ultimat Big Brother, där bara de med flest ryggdunkare vinner.
Det gör att dagens politiker ogillar att ta obehagliga beslut. Man upplever att om man gör någon sur, så kanske man blir brädad från den översta pallplatsen av någon konkurrent.
Man tror helt enkelt att man måste vara populär bland alla människor. Vilket är helt fel. Det finns ingen nytta med att vara populär hos kriminella, våldtäktsmän eller för den delen de som befinner sig illegalt i landet.
Svenska politiker har i princip några standardstrategier för att hantera svåra frågor. Den mest klassiska är förnekelse. Man klistrar gärna på etiketter på politiska motståndare som påstår något jobbigt. Begrepp som förekommer är; Sverigebilden, islamofobi, Sverige har aldrig varit tryggare, hatsvans, nazist, rasist, högerpopulist med mera. Ja, ni kommer säkert på fler.
Den andra strategin är att låta EU sköta lagstiftning i något jobbigt område. Då blir det så bekvämt att skylla på Bryssel. Sen att svenska politiker ger direktiv till sina tjänstemän att bli bäst i EU-klassen på att implementera EU:s påbud ger också ett dåligt resultat. Nämligen att i Sverige väljer många aktivistiska tjänstemän att övertolka påbuden.
Den tredje är faktiskt den bästa. Man gör en ”satsning” på något. Exempelvis försvaret. Säg några miljarder kronor. Sen så fungerar ekonomisystemet så att för investeringar på 50 miljoner eller mer, så krävs det regeringsbeslut. Och regeringen väljer att skjuta på beslutet till budgetåret är slut. Och då måste Försvarsmakten ”lämna tillbaks” pengarna. Den här typen av ”satsningar” är tyvärr alltför vanliga.
Så, för att fortsätta vara vinnare i politikens variant av Big Brother, så skyr man inga medel för att ens gärning ska se bra ut. Och man har blivit ett prokastrineringsproffs på många sätt. Om du inte måste göra det idag, så skjut upp saken till morgondagen, eller ännu hellre, nästa mandatperiod. Då kan man nämligen skylla på att det nya parlamentariska läget inte tillåter en ”satsning” som man har lovat.
Faktum är nog att Sveriges Riksdag skulle må bäst av en förmyndare, som det ser ut. En förmyndare som tar tag i alla otvättade bykar och börjar göra saker idag.
Jag vill absolut inte använda Trumpismer som ”Drain the swamp.”
Men visst vore det bra om några av våra barnpolitiker åkte ut med badvattnet?