Mark Carneys första utlandsresa som Kanadas premiärminister sänder en tydlig och medveten signal: i en värld skakad av Trumps oförutsägbara utrikespolitik och protektionistiska utspel, väljer Kanada att stärka banden med Europa före USA. Besöken i London och Paris, två huvudstäder med djupa historiska rötter i Kanadas tillblivelse, är mer än bara artighetsvisiter. De är en strategisk markering av var Kanadas lojaliteter ligger i en alltmer polariserad värld. Att Carney undviker Washington och öppet deklarerar att han inte kommer att sitta ner med Trump förrän USA är redo för en ”mer omfattande diskussion” om handel och säkerhet, är ett djärvt ställningstagande som bryter mot den traditionella kanadensiska försiktigheten gentemot sin mäktiga granne i söder.
Det är uppenbart att Trumps hot om annektering och införandet av tullar på kanadensiskt stål och aluminium har skadat relationen fundamentalt. Medan tidigare kanadensiska ledare möjligen hade försökt blidka Trump genom eftergifter och diplomatiska finesser, väljer Carney en annan väg. Han betonar Kanadas suveränitet, avfärdar Trumps agerande som ”respektlöst” och signalerar att Kanada inte kommer att låta sig kuvas. Detta är en ny ton för Kanada, en nation som ofta har definierat sig i relation till – och ibland i skuggan av – USA.
Carneys val av Europa som första anhalt är ingen slump. Han framhåller Kanadas unika band till Storbritannien och Frankrike, och betonar att landet är ”det mest europeiska av icke-europeiska länder”. Detta är inte bara tom retorik. Det speglar en växande insikt om att Europas värderingar – multilateralism, regelbaserad världsordning, och betoningen på social sammanhållning – ligger närmare Kanadas egna än de gör med Trumps ”America First”-doktrin. Samtidigt finns en tydlig pragmatism i Carneys agerande. Genom att vända sig till Europa söker Kanada ekonomiska och säkerhetspolitiska alternativ till ett alltmer opålitligt USA. Diskussionerna om fransk-brittiska planer för att säkra en vapenvila i Ukraina, och Macrons uppmaningar till europeiska länder att minska sitt beroende av amerikansk militär materiel, pekar på en möjlig framtida allians som kan erbjuda Kanada ett visst skydd mot Trumps nyckfullhet.
Det är dock viktigt att notera att Carney inte helt stänger dörren för USA. Han säger sig vara redo för samtal när USA är redo för en ”mer omfattande diskussion”. Detta antyder att Kanada, trots allt, inser att det geografiska och ekonomiska beroendet av USA inte kan ignoreras. Men budskapet är tydligt: Kanada kommer inte längre att vara en självklar och undergiven partner. Man söker nya allianser, stärker gamla band, och förbereder sig för en framtid där USA:s ledarskap och pålitlighet inte längre kan tas för givet. Carneys Europaresa är ett tydligt tecken på att Kanada är redo att stå på egna ben, även om det innebär att man måste vända blicken österut, över Atlanten. Detta är en historisk omorientering, driven av nödvändighet, men också av en växande insikt om att Kanadas framtid kanske ligger närmare den gamla världen än den nya. Denna kursändring kommer att noggrant observeras, inte bara i Washington, utan över hela världen.