I februari 2026 står det klart att den gamla världens säkerhetsarkitektur inte bara har krackelerat – den har genomgått en oåterkallelig delning. För Sverige och Europa handlar statskonst inte längre om att välja sida, utan om att bygga en egen plattform. Begreppet strategisk autonomi har gått från att vara ett franskt modeord till att bli en förutsättning för nationell överlevnad.
Under de senaste månaderna har vi bevittnat vad analytiker kallar för en ”geopolitisk skilsmässa”. På ena sidan står ett USA som under Donald Trumps ledning i allt högre grad prioriterar intern stabilitet och en isolationistisk handelspolitik. På den andra sidan ser vi ett alltmer sammansvetsat block av auktoritära stater som utmanar den rådande världsordningen. Mitt i detta spänningsfält befinner sig Europa – och i synnerhet Sverige.
Från beroende till beredskap
Den svenska statsmannen har historiskt sett förlitat sig på två pelare: en stark exportmarknad och en transatlantisk säkerhetsgaranti. Idag är båda dessa pelare under press. När leveranskedjor blir vapen och digital infrastruktur förvandlas till slagfält, räcker det inte med att vara en god allierad. Man måste vara en kapabel aktör.
Strategisk autonomi handlar i praktiken om tre kritiska områden:
- Teknologisk suveränitet: Förmågan att utveckla och kontrollera kritiska teknologier som AI, kvantdatorer och halvledare.
- Energi- och resursstabilitet: Att säkra tillgången på energi och sällsynta jordartsmetaller utan att hamna i ett nytt asymmetriskt beroende.
- Militär handlingsfrihet: Att inom ramen för Nato kunna operera och försvara närområdet även när de globala stormakternas fokus ligger på andra teater.
Sveriges roll i den nya ordningen
Sverige har unika förutsättningar att vara med och leda denna utveckling inom EU. Med en av världens mest innovativa tech-sektorer och en tradition av samverkan mellan det offentliga och det privata, kan vi fungera som en katalysator för europeisk styrka. Men det kräver politiskt mod. Det kräver att vi vågar investera i industripolitik som säkrar vår digitala infrastruktur och att vi ser försvarsutgifter inte som en kostnad, utan som en försäkringspremie för vår suveränitet.
Statsmannens utmaning
Ledarskap i denna era kräver en svårbalanserad realism. Vi kan inte isolera oss, men vi kan inte heller vara naiva. Den geopolitiska skilsmässan tvingar oss att växa upp snabbt. Att vara autonom innebär inte att stå ensam; det innebär att ha förmågan att välja sina partners utifrån styrka snarare än desperation.
För Statsmannen.se innebär detta en redaktionell linje som prioriterar de långa linjerna. Vi måste lyfta blicken från dagens opinionsmätningar och istället fråga oss: Vilka strukturer bygger vi idag som håller för ett decennium av global osäkerhet? Svaret ligger i en strategisk autonomi som börjar vid våra egna gränser men sträcker sig djupt in i hjärtat av det europeiska samarbetet.