Efter nästan fyra år av storskaligt krig i Ukraina börjar den ryska statens fasad av enighet krackelera. Bakom Kremls glättiga propaganda om en enad nation döljer sig en växande trötthet, en ekonomi på randen till överhettning och en repression som nu börjar förtära sina egna. För Europa innebär detta en ny och farlig fas: vi står inte längre inför ett expansivt Ryssland, utan ett desperat sådant.
När busserna med lemlästade soldater återvänder från fronten till de ryska gränsregionerna möts de inte längre bara av patriotiska hejarop, utan av en tyst, festerande bitterhet. Som rapporterats i färska analyser från bland annat The Washington Post i slutet av 2025, har kriget övergått från att vara en fjärran ”specialoperation” till att bli en frätande kraft som omformar det ryska samhället inifrån.
Den sociala erosionen: Ett fragmenterat folk
Ryssland är idag ett djupt splittrat samhälle. Å ena sidan finns det ”krigande Ryssland” – en minoritet bestående av soldater, deras familjer och frivilliga i gränsregioner som Belgorod. Å andra sidan finns den metropolitiska majoriteten i Moskva och S:t Petersburg som desperat försöker upprätthålla en illusion av normalitet.
Denna splittring är farlig för en autokrati. När krigströttheten nu sprider sig bland de mest trogna supportrarna, tvingas den ryska säkerhetsapparaten vända sin repression inåt i en allt snabbare takt. Det är inte längre bara den liberala oppositionen som tystas; nu drabbas även krigskritiska patrioter och tonåringar som ifrågasätter de enorma mänskliga förlusterna – som enligt västlig underrättelsetjänst nu överstiger en miljon döda och sårade.
Ekonomins återvändsgränd: Kanoner framför smör
Den ryska ekonomin har hittills visat en oväntad resiliens, men vid ingången till 2026 ser vi tydliga tecken på att den så kallade ”militära keynesianismen” har nått sin gräns. Genom att pumpa in enorma summor i försvarsindustrin har staten skapat en tillfällig tillväxt, men priset är en skenande inflation och en akut brist på arbetskraft.
Arbetslösheten ligger på historiskt låga 2,4 procent, vilket i en normal ekonomi vore ett styrkebesked, men i dagens Ryssland är det ett tecken på uttömda resurser. När olje- och gasintäkterna dessutom sjönk med över 30 procent under slutet av 2025, krymper det ekonomiska utrymmet för att både finansiera kriget och bibehålla det sociala kontraktet med befolkningen.
Statsmannens analys: En desperat makt är farligare
Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är ett sönderfallande Ryssland inte nödvändigtvis ett mindre hot. Tvärtom varnar experter för att 2026 kan bli året för ”hybrid-eskalering”. När de konventionella militära medlen är uttömda och den inre stabiliteten svajar, tenderar totalitära ledare att söka externa fiender för att avleda uppmärksamheten.
Konsekvenser för Europa:
- Ökad hybridkrigföring: Vi bör förvänta oss mer aggressiva cyberattacker och sabotage mot europeisk infrastruktur som ett billigt sätt för Moskva att projicera makt.
- Oförutsägbarhet: Ett Ryssland styrt av paranoia och interna utrensningar är svårare att läsa diplomatiskt. Det gamla gardets sammanhållning prövas nu på ett sätt vi inte sett sedan 1990-talet.
- Demografisk kollaps: De långsiktiga effekterna av att förlora en hel generation unga män kommer att göra Ryssland till en svagare stat på sikt, vilket kan leda till en farlig maktvakuum-dynamik i Eurasien.
Slutsats
Ryssland är på väg in i en fas av ”nationell utmattning”. Staten må ha resurser att fortsätta kriget i det korta perspektivet, men de sociala och institutionella fundamenten är allvarligt skadade. För västvärldens ledare innebär detta att vi måste förbereda oss på ett Ryssland som är för svagt för att segra, men för desperat för att ge upp. Stabilitet i öst är inte längre en fråga om enbart vapenvila, utan om att hantera efterdyningarna av en stormakt i inre upplösning.