Grumpy old men.

Jag har funderat lite grand på det här med medelålders vita män. Eller som det heter i en gammal amerikansk film, ”Grumpy old men”. Varför är det så att många debattörer försöker exkludera just denna grupp från det politiska samtalet? Man skyller på patriarkala strukturer, oförstående för invandrares livssituation och annat snömos.

Men det intressanta är inte kritiken mot just medelålders vita män, utan varför den kritiken sker.

Som det mesta i samhället, så kan vi alltid koppla det här till ekonomin. Man skyller på patriarkala strukturer och att vi roffar åt oss det mesta av inkomsterna. Men nu tänkte jag faktiskt fokusera på den riktiga orsaken.

Medelålders (35-64 år) och för det mesta vita män  betalar absolut mest i skatt. Det betyder att vi är det grupp som betalar överlägset mest till det gemensamma både kommunalt och statligt. Ändå försöker dessa debattörer då förringa den gruppen som betalar mest av det offentliga.

Visst är det jobbigt om man inte får vara med i debatten och bestämma hur pengarna ska spenderas, om man ändå betalar för en stor del av kalaset? Eller är det också en patriarkal struktur? Som de flesta politiker har förstått, så är samhällsekonomin mer eller mindre ett nollsummespel. Man talar om reformutrymmen på maximalt 20-40 miljarder kronor.

Det som är mest fascinerande är att vi talar bara om de pengar som blir ”över” som reformutrymme. Behöver vi verkligen 500 myndigheter i Sverige? Använder vi verkligen våra resurser effektivt? Är det vettigt att betala ett antal organisationer statsstöd?

Vi kan konstatera att mycket av det som betalas med skatten kan säkerligen effektiviseras på ett bra sätt. Och då menar jag inte alltid i termer av färre anställda, utan att man inte gör märkliga IT-upphandlingar eller försöker få en så kallad ”ekonomistyrning”, som flyttar fokus från kärnverksamheten till intern administration. För trots allt så måste inte en myndighets eller offentlig verksamhets huvudsakliga uppgift vara att tillhandahålla perfekt statistik över den egna verksamheten, utan att faktiskt leverera tjänster till medborgarna.

Så hur kommer vi in på griniga gamla gubbar då?

Det är också ganska enkelt. Griniga gamla gubbar har ingen lust att betala för skattebetalda genusintersektionellt korrekta verksamheter. Eller för den delen någon form av särbehandling av just särintressen. Av någon märklig anledning så är just griniga gamla gubbar väldigt sällan i mottagarändan av alla de skattepengar som de har betalat in. Och då vill man faktiskt få ett värde för sina pengar i form av tjänster eller service. Att betala ett antal ”kulturverksamheter” för att aktivera folk som inte kan producera något som vettigt känns inte rätt. Då är det väl bättre att vederbörande söker efterfrågade arbeten.

En annan tråkig sak med griniga gamla gubbar är att de har livserfarenhet och har sett det mesta i livet. Därför tenderar de inte att köpa olika former av -ismer. Historien har ju redan klarat av att extrema former av kommunism, socialism, kapitalism och alla andra ismer fungerar väldigt dåligt, om man försöker införa dessa i någon form av renlärig form. Det inbegriper även feminismen, talibanismen (kristen eller muslimsk spelar ingen roll) osv.

Kort och gott så är vi griniga gamla gubbar ganska konservativa, vill inte gunga för mycket i båten på en gång, dvs. inga revolutioner och sen så vill vi gärna ha kontrollerade förändringar.

Idag har vi ett samhälle som genomgår väldigt stora okontrollerade förändringar. Sen sjuttiotalet har vi fått EN MILJON nya invånare genom immigration. Alla går definitivt inte till jobbet. Vi har byråkratiserat polisen i en sådan omfattning att en polisanmälan är en formalitet för att legitimera ekonomiska ersättningskrav gentemot försäkringsbolag. Småmyndigheter genomför regleringar och kontroller i en så stor omfattning att nyföretagande inom diverse områden försvåras. Skolan har utarmats av en politisk inkluderingsideologi som går ut på att skolan bara kan utbilda till nivån som klassen svagaste elever har. Det bevisades mycket väl av PISA-rapporten. Försvarsmakten har genom diverse ”satsningar” sedan Sovjetunionens fall gått ner till en så låg nivå att vi talar om försvar av Stockholm och inte ens riket.

Som grinig gammal gubbe och dessutom Statsman, så vill jag säga att dagens politiker är INTE statsmän eller kvinnor. De gafflar bara in sig i mittfåran för att röstmaximera inför valet.

Vi har kommande strukturella problem att ta hand om i samhället. Och då räcker inte 20-40 miljarder i reformutrymme någonstans.

Följande måste åtgärdas i Sverige de närmaste 20 åren.

1. Långsiktigt hållbart energisystem som har buffertmöjligheter.
2. Transportinfrastruktur.
3. Elektrisk infrastruktur.
4. Vatten- och avloppssystem.
5. En trovärdig nattväktarstat med fungerande polis och försvarsmakt.
6. Skolan måste åtgärdas OMEDELBART.
7. Arbetsmarknaden måste reformeras för att minska arbetslösheten.
8. Hur mycket invandring tål Sverige?
9. Behövs all byråkrati?
10. Hur många offentligt understödda -ismer behövs egentligen?

Jag kan nog summera dagens inlägg med att griniga gamla gubbar inte gillas i debatten eftersom de inte går på allt snömos som diverse proffstyckare tycker att vi alla medborgare ska tycka.

 Cogito, ergo sum.