Journalister, kan inte sitt jobb?

Ja, ni känner ju alla till att oproportionerligt många journalister har preferenser för vänster- och miljöpartiet. Nu har en journalist rusat till försvar för alla dessa journalister och deklarerar högt och tydligt: -”Journalister kan inte hitta på skandaler om MP.”

Det intressanta blir att ”försvaret” för MP blir att man inte hittar skandaler kring de ledande personerna i miljöpartiets ledning. Man tar Maria Wetterstrand som exempel och tycker därmed att man har löst sin journalistiska gärning. Men då vill jag påstå att journalisterna har missat sitt arbete helt och hållet.

Vill man leta efter konstiga miljöpartister, så räcker det med att söka bland andra bloggar, så hittar man länkar till miljöpartister som tror på chemtrails och andra konspirationsteorier. Kanske inte helt hälsosamt att ha konspirationsteoretiker i partiet.

Nåväl, man hittar alltid stollar i alla partier, så låt oss då fokusera på det riktigt viktiga. Nämligen att journalisterna borde granska miljöpartiets politik, eller snarare konsekvenserna av miljöpartistisk politik.

Om vi tar det här med försvar och fred, hur rimmar MP:s politik med hur det ser ut i världen på riktigt. Jag är ganska övertygad om att Putin skulle bli väldigt tacksam om EU avrustande enligt miljöpartiets visioner. Varför har man inte granskat konsekvenserna av denna korkade politik. Med samma logik skulle ju MP kunna avveckla polisen och införa dialog och förtroendeskapande åtgärder mot kriminella.

Miljöpartiet vill sänka rösträttsåldern till 16 år. Rösträtt är kopplat till 18 år, dvs. att man blir myndig och ansvarig för sina personliga beslut. Betyder det att miljöpartiet vill ha en myndighetsålder på 16 år? Knappast, det är snarare ett exploaterande av ungdomar och deras ideal. Dvs. en utökning av miljöpartiets väljarbas. Ju äldre man blir och ju mer ansvar man känner, desto mer orealistisk känns miljöpartiets politik.

Miljöpartister bor företrädesvis på Södermalm och har därmed tillgång till Sveriges bästa kollektivtrafik. Att man då förordar kollektivtrafik överallt är ganska naturligt, även om det är ekonomiskt ohållbart. Botniabanan, där miljöpartiets Peter Eriksson var drivande, har visat sig vara en ekonomisk katastrof enligt Riksrevisionsverket. Det hade antagligen varit billigare för staten att ge alla trafikanter på Botniabanan en egen bil än att bygga banan. Det hade nämligen räckt till 100.000 bilar. Hur som helst, kollektivtrafik fungerar bäst där det finns stora kollektiv av människor, nämligen i större städer. Jag misstänker att lokal spårtrafik lönar sig först när man har städer på fler än 500.000 människor. Dvs. i praktiken endast Stockholm, Göteborg och även Malmö, tack vare kopplingen till Köpenhamn. Alltså, ingen undersöker realiserbarheten bakom MP:s kollektivtrafikflum.

Miljöpartiets energipolitik vore en katastrof för svensk industri och svenskt näringsliv. Om någon skulle verkligen analysera vad miljöpartiets förslag skulle kosta genom att göra en livscykelanalys, så skulle man komma fram till helt orimliga värden. Men antagligen lockas inte civilingenjörer av MP:s politik, så de saknar internkompetens för att granska dessa kostnader. Och ingen journalist verkar heller intresserad av detta.

MP vill också satsa på att minska regelkrånglet för småföretagen. Det här ska då hjälpa till på landsbygden. Undrar om MP har förstått att bönder är småföretagare. När det gäller djurhållning, så har MP en mycket hög svansföring. Det finns nog ett oändligt antal bönder som kan visa hur svenska regler för djurhållning omöjliggör en sund konkurrens med bönder från övriga EU. En del regler är nog också baserad på Disneyfiering av djur och inte efter djurs faktiska behov.

Men som sagt, det är lätt för en journalist att försöka blanda bort korten, genom att fokusera på frånvaron av personliga skandaler hos miljöpartiets ledning, än att faktiskt fokusera på miljöpartiets politik, som innehåller väldigt mycket orimligheter och orealistiska ideologiska drömmar.

Jag föredrar en moraliskt tvivelaktig politiker med sund politik före en moraliskt sund politiker med tvivelaktig politik.