Så var det definitivt bevisat.
Socialdemokraterna var en gång i tiden en folkrörelse som byggde på solidaritet inom arbetarklassen och kunskapsbyggande bland socialt utsatta. Folkhemmet var en positiv modell för ett samhälle som tog hand om de sina. Fungerade perfekt fram till 60-talet. Men vad hände?
Min analys är att socialdemokratin som rörelse började bygga en parallell verklighetsbild som divergerade från den objektivt sanna. Partimedlemmarna i stort var kollektivanslutna till SAP genom fackförbunden. Fackombud och politiska broilers som gått vägen via föräldrar, Unga Örnar, SSU och vidare genom kommun och landstingspolitiken till riksnivån styrde partiet. Och någonstans under 70-talet försvann i praktiken kopplingen helt till arbetarklassen. Det som blev kvar var internutbildade politiska karriärister. Dessa sysselsatte sig med social ingenjörskonst som mer och mer tappade kontakten med verkligheten.
Finns det några indikationer på när man började tappa kontakten med verkligheten?
Massor, men jag tänkte börja med det enkla. Mona Sahlin var mycket tydlig i sitt avgångstal. Som en produkt av sin politiska karriär har hon lärt sig att säga det som är ”rätt” inom partiet, oavsett vad som krävs egentligen. Dvs. hon fostrades i ett system som inte tillät kritiskt tänkande och analys. Om man får tro Mona, så borde hon varit aktiv i Nya Moderaterna, men partiets ”linje” tillät inte en sådan divergens från sin teoretiska världsbild. Och på så vis så blev det bidragsfokus, eftersom det verkar vara (s) nya väljargrupp. Problemet är bara att antalet arbetare fortfarande är högre, och de hade nog en tendens att rösta på (m). För trots allt så vill en arbetare att det ska löna sig att arbeta, inte att arbete ska beskattas till döds och fördelas till bidragstagare.
Så slutsatsen är att Mona jobbade hårt för att få makten, genom att kompromissa bort potentiellt valvinnande koncept till förmån för en väljarbas på 50,1% för det rödgröna blocket. Bevis nummer ett för jakten efter makten.
Sen har vi en annan socialdemokrat, den potentielle partiledarkandidaten Thomas Bodström. Han är också en produkt av samma system som Mona, dvs. i hans fall så var det pappa Lennart som fick in Thomas i (s)-toppen. En av Bodströms käpphästar var att vara bäst i EU-klassen när det gällde datalagringsdirektivet. Men det ”glömdes” eller nedprioriterades bort lämpligtvis när man skulle bilda det rödgröna blocket. Så löftet om FRA-lagens avveckling kom till som ett led i (s) jakt efter makten. Det här kallar jag för bevis nummer två.
Och faktiskt, bevis nummer tre är att nu tycker (s) att FRA-lagen och andra utökade tvångsmedel ska fram för att undvika terrorism mm. Så lägligt, skulle man kunna säga. (s) interna valanalys visar på att man förlorade på blocksamarbetet, framförallt med (v). Men man var så sugen på regeringsmakten, så man vågade inte ens säga emot riksdagens antagligen minst demokratiska parti. Men som sagt, nu har den interna valanalysen medfört att man har tagit ”timeout” från det rödgröna samarbetet. Och då kunde man vid första bästa tillfälle gå med på integritetsinskränkande lagstiftning.
Glöm inte 2014 var ni läste den här analysen. För då lär de rödgröna aktualiseras igen när Socialdemokraterna ska jaga makten och köttgrytorna. Och om någon frågar mig, så är nog (mp) de som är mest ärliga i sina politiska strävanden, om än med viss naivitet och avsaknad av realpolitiskt ansvar.