Jag funderar på om våra politiker reflekterar över begreppet naiv och dess betydelse, när det används som en ursäkt för diverse tillkortakommanden.
Ja, godtrogen, när det gäller migrationsmissbrukarna, lättrogen, när det gäller omvärldens altruism, enfaldig när det gäller förd politik och menlös i meningen att man misslyckas med att faktiskt implementera åtgärder som löser aktuella problem i Sverige.
Det märkliga är att vi har en hel politikeradel som sitter på sina positioner tack vare medlemskap i ungdomsförbund och föräldrarnas trixande, som inte förtjänat sina jobb genom goda meriter, utan genom gammal hederlig nepotism.
De förstår inte att leda ett land innebär att man tar ansvar, fattar relevanta beslut och genomdriver reformer som är positiva för landet och folket. Visst, vi kan förfäras över socialdemokraternas rasbiologiska institut på 1900-talet och vanvettiga massteriliseringar. Men frågan är om inte dagens osystematiska utplåning av en äldre generation ligger i samma liga. Enda skillnaden är att på 1900-talet, så fanns det en ideologisk övertygelse om att man aktivt gjorde något bra. Idag är ursäkten att man har varit naiv och därmed så begår man samma sorts våld på befolkningen, men av ignorans eller oskicklighet.
Planerat ”rashygien” av sossar på 1900-talet, eller oplanerad aktiv dödshjälp till den generationen som byggde välfärdsstaten Sverige? Som jag ser det, så är det faktiskt lika förkastligt och föraktligt, båda två.
Så, hur länge ska vi acceptera att en inkompetent politikeradeln får sitta kvar?
Naivismens nötter, det är inget som försvinner, bara för att man blir återvald.