Mitt under brinnande strider i Mellanöstern har en ny front öppnats – inte med missiler eller drönare, utan med viral desinformation. När falska varningar om påstådda order från Cyber Command sprids i sociala kanaler, ställs frågan på sin spets: Hur skyddar vi en uppkopplad försvarsmakt mot krigets mest svårfångade fiende?
I helgen, samtidigt som Operation Epic Fury inleddes, började ett meddelande spridas som en löpeld bland amerikansk militärpersonal. Budskapet var tydligt och brådskande: U.S. Cyber Command skulle ha beordrat trupper att inaktivera platstjänster och avinstallera ett flertal kommersiella applikationer, då dessa påstods vara komprometterade. Det dröjde inte länge innan försvarsdepartementet tvingades gå ut och dementera uppgifterna. Meddelandet var falskt, men skadan var redan skedd genom den osäkerhet som såddes.
I en tid där nästan varje soldat bär en smartphone, har den personliga tekniken blivit en naturlig del av den militära vardagen, men också en potentiell sårbarhet. Det som hände i helgen visar på en sofistikerad typ av hot där förövare genom att imitera myndigheternas kommunikationsmönster försöker skapa förvirring, sänka moralen eller manipulera truppernas beteende på marken. Att bekämpa denna desinformation är inte längre bara en fråga om ”fake news” för den civila allmänheten; det är en fråga om operativ säkerhet.
När falska rykten får fäste riskerar vi att se hur förtroendet för officiella orderkanaler undergrävs, vilket skapar en farlig osäkerhet i kritiska lägen. Militär ledning tvingas dessutom lägga dyrbar tid på att dementera rykten istället för att fokusera på taktiska beslut, samtidigt som utländska motståndare kan använda liknande metoder för att testa hur snabbt ett kommando reagerar och hur den interna kommunikationen är strukturerad. Detta understryker ett akut behov av en betydligt högre grad av digital hygien inom försvaret.
Att kräva att soldater och anhöriga är källkritiska är lättare sagt än gjort när stressnivåerna är höga och informationstörsten är gränslös. Försvarsmakten står därför inför den stora utmaningen att bygga upp en motståndskraft mot vad som bäst kan beskrivas som kognitiv krigföring. Det handlar om att utbilda personal i att känna igen manipulerade kommandon, men också om att skapa snabbare och säkrare interna kommunikationsvägar som gör det omöjligt för externa aktörer att injicera falsk information. I krigets dimma har information alltid varit ett vapen, men idag är dimman digital.
För en modern försvarsmakt är den största utmaningen inte längre bara att kontrollera territorium, utan att behålla kontrollen över informationsarenan, som formar slagfältet.